När jag kom till Göteborg var jag tjugosju år. I Rumänien hade jag lämnat min mamma som snart skulle genomgå en operation och en massa skulder efter ett lån. Jag lovade mig själv: jag skulle jobba max ett och ett halvt år – sedan åka hem. Hem till mitt land.
Jobbet hittade jag snabbt – via ett bemanningsföretag fick jag ett jobb som vårdare åt en äldre dam. Lägenhetsinnehavaren, Elsa Lindgren, letade efter någon som kunde ta hand om sin åttiofyraåriga mamma – Vera Johansson. Jag sa ja. Lönerna var inte höga, men de var stabila.
Redan första dagen tog tanten emot mig med kävlar utdragna. “Vad är du för nationalitet?” frågade hon direkt. Jag svarade. Hon rynkade på näsan: “Ännu en rumänska. Först var det romer, nu du. Alla skickar bara skräp till mig.” Det blev bara värre.
Varje morgon började med anklagelser: gröten var inte lagad rätt, dammet var inte torkat ordentligt, jag smällde för högt med dörren, jag andades för högt. Ibland hörde jag henne viska i telefon till sin dotter: “Hon stjäl säkert. Du får se. Håll ett öga på henne.” Jag mådde illa. Jag tvättade hennes fötter, hjälpte henne upp, köpte mediciner, och fick bara förakt och kyla i retur.
Ett halvår stod jag ut. Bara tanken på mamma i sjukhuset höll mig från att smälla igen dörren. Men en dag anklagade tanten mig för att ha stulit fem tusen kronor. Vi genomsökte allt – och hittade sedlarna i hennes egen väska. Inga ursäkter, ingen ånger. Bara förakt i hennes blick.
Jag packade mina saker. Sa att jag skulle gå. Hon stod vid dörren med ett iskallt leende: “Jaha, stick då. Du kommer ändå tillbaka – fattigdomen kommer hämta dig.”
– Jag klarar mig, svarade jag tyst. – Även utan dig.
Och då – helt oväntat – hördes något konstigt i hennes röst. Inget elakhet. Bara förvirring:
– Du… stod ut med allt det här… för din mammas skull?
Jag stelnade till. Sedan nickade jag. Berättade allt – om operationen, om skulderna. Hon lyssnade tyst. Sedan gick hon långsamt fram, satte sig bredvid mig, tog min hand – och… brast i gråt. Bara så. Inga ord. Tårarna rann nedför hennes rynkiga kinder.
– Förlåt mig… Jag tog ut det. Inte på dig. På min dotter. Hon lämnade mig. Jag hoppades att om du gick… skulle hon komma tillbaka. Men du… Du stod ut med allt. För din mamma.
Från den dagen förändrades allt. Vi pratade öppet. Hon berättade om sitt liv, jag om mitt. Hon gav mig till och med pengar så att jag kunde hälsa på min man. Och när jag kom tillbaka – mötte hon mig vid dörren med en halsduk hon stickat själv.
Fyra månader senare dog hon. Tyst, i sömnen. Jag grät som om hon varit min egen mormor.
En vecka senare kom Elsa med en advokat.
– Jag måste informera dig om testamentet, sa mannen. – Vera Johansson har lämnat dig… en betydande summa.
Elsa blev kritvit:
– Hon måste ha blivit senil! Vad har du gjort med min mamma?! Mutat henne?
Jag såg tyst på henne. Sedan gick jag fram – och kramade om henne.
– Det här är vad jag gjorde med henne. Jag kramade om henne. Bara så.
