»Har du redan bestämt för mig?!» — en historia om ett bröllop som aldrig blev av
Elsa satt vid ett bord i en mysig restaurang mitt i Göteborg och väntade på sin fästman, Henrik. Han verkade spänd, tittade nervöst på telefonen varje minut.
— Henrik, du är så underlig idag. Vad är det som händer? — frågade hon och försökte dölja sin oro.
— Vänta lite, jag ska förklara snart. Vi väntar bara på mina föräldrar… — svarade han avfärdande.
— Vilka föräldrar?
— Mina. Och några till kommer med dem. Det här är inte bara en vanlig middag — vi måste prata om en sak.
Elsa ryckte till. Hon hade känt Henrik i ett halvår och lärt sig känna igen hans »viktiga samtal» på tonfallet. De slutade aldrig bra.
Tio minuter senare anlände Henrik föräldrar, Lars och Birgitta, följda av två okända personer.
— Här är Anders och Moa, — sa Henrik med ett brett leende. — De är intresserade av din lägenhet. Vill hyra den långsiktigt.
— Min… lägenhet? — Elsa höll nästan på att tappa gaffeln.
— Visst. De är seriösa — erbjuder 10 000 kronor i månaden. Efter bröllopet flyttar vi till mina föräldrar på landet. Det finns gott om plats. Varför ska lägenheten stå tom? Den kan ge oss inkomst!
Elsa kände hur fingrarna blev iskalla. Henrik, omedveten om hennes reaktion, plockade fram papper ur en mapp.
— Här, jag har redan pratat med banken. Vi flyttar ditt bolån till oss båda — räntan blir lägre. Lättare att betala.
— Har du… redan bestämt allt? — Elsas röst skakade. — Utan att fråga mig?
— Åh, var inte barnslig! — avbröt Birgitta. — Henrik tänker på er framtid. Ni är ju snart en familj!
Anders och Moa utbytte en blick.
— Ursäkta, men står lägenheten på dig? — frågade Moa Henrik.
— Inte än, men…
— Då passar det inte oss, — sa Anders torrt. — Vi visste inte att ägaren inte ens var medveten om detta. Lycka till.
De reste sig och lämnade bordet, efterlämnade en besvärad tystnad.
— Sådär ja, — fnös Birgitta. — Nu skrämde du bort dem, Elsa! Allt på grund av ditt uppträdande!
— Mitt uppträdande? — Elsa reste sig långsamt. — Det här är ingen scen. Jag har rätt att bestämma över mitt hem.
— Menar du allvar?! — Henrik bleknade. — Vi har ju planerat allt!
— Du har planerat. För oss båda. Utan mig. Och jag tänker inte bygga en framtid med någon som tycker det är normalt.
— Elsa, vi kan väl…
— Nej. Inget bröllop.
Hon lämnade restaurangen utan att se sig om och svarade sedan aldrig på hans meddelanden.
Hemma, sittande på fönsterbrädan med en kopp varmt te i handen, tänkte hon bara:
»Bättre ensam — men med respekt för mig själv — än med någon som inte förstår det.»
