Han var bara sexton när han tog med henne hem… En flicka, redan länge och tydligt gravid, ett år äldre än honom.
Elin gick på samma gymnasium som han, men i en annan klass. I flera dagar hade Emil sett henne, hur den okända flickan krypit ihop i ett hörn och gråtit tyst. Han lade märke till den typiska, rundande magen, samma kläder vecka efter vecka och en blick så tom att den saknade allt hopp.
Det visade sig att nästan alla kände till hennes historia… En sonson till en välkänd man i staden hade dejtat henne, för att sedan försvinna – påstods ha åkt på affärer i en annan del av landet. Hans föräldrar vägrade känna igen henne. Det sa de rakt upp och ner.
Hennes egna släkt, som om de levde i medeltiden och fruktade “skammen”, kastade ut henne och stack iväg till sommarstugan. Vissa tyckte synd om Elin, andra skvallrade bakom ryggen.
*”Hon har bara sig själv att skylla. Man ska tänka med huvudet!”*
Emil kunde inte bara stå och titta. Han vägde för- och nackdelar och gick fram.
*”Det blir inte lätt, men sluta gråta nu. Kom med hem till mig, vi gifter oss. Men jag varnar dig – jag kan inte ljuga, och jag tänker inte hålla på med nåt kärleksstrunt. Jag ska bara vara här, och jag lovar att allt kommer att ordna sig.”*
Elin torkade tårarna och såg på honom. Vad kunde hon säga… En helt vanlig kille, inget särskilt. Och hon hade drömt om en helt annan brudgum! Men nu hade hon inget val, så Elin följde med.
Föräldrarna var chockade. Mamman bad Emil att ändra sig, men han var bestämd:
*”Mamma, oroa dig inte, allt blir bra. Jag har två stipendier, det vanliga och ett extra. Jag ska börja jobba lite, vi klarar oss.”*
*”Men du skulle ju plugga vidare!”*
*”Och? Pappa jobbar på fabriken, du i butiken. Folk klarar sig ändå. Det är ju inte världens undergång!”*
Elin slog sig ner i Emils rum. Han gav henne sin säng och flyttade själv till en obekväm, hopfällbar fåtölj. I fem dagar var hon tyst som en skugga, höll honom i handen på väg till skolan och hem igen – tills hon plötsligt exploderade.
*”Jag orkar inte mer! Varför tittar dina föräldrar snett på mig? Jag är inte bra nog! Och varför umgås du inte med mig? Antingen pluggar du eller så försvinner du!”*
Emil blev förvånad.
*”Tror du inte det är normalt? Visst, de gillar dig inte, men de har accepterat dig. Dina egna släktningar ville inte ens se dig. Och var är den där killens föräldrar? Jag pluggar för att inte bli utkastad efter första året. Och varför ska jag förlora mitt stipendium? Jag jobbar extra och har ingen lust att sitta och glo på din skvaller-TV.”*
Elin brast i gråt.
*”Varför är du så elak?”*
*”Elak? Jag varnade dig, jag ljuger inte. Förresten, när ska vi gå och skicka in våra papper till skatteverket?”*
*”Jag kan inte gå dit så här! Köp en fin klänning, en med hög midja så man inte ser magen.”*
*”Är du seriös? Vi tar med intyget om graviditeten, vem bryr sig om klänningen? Jag måste spara till barnvagn och säng!”*
Mamman gick på valerian och hjärtdämpande, men började så smått acceptera det hela. Hennes blick fastnade allt oftare på babykläder. Egentligen, vad var det för hemskt med det här?
Låt dem bo tillsammans, gifta sig – hon och pappa kunde hjälpa till. Men flickan verkade otacksam, missnöjd med Emil, med dem, med den trånga lägenheten. Nåja, kanske ändrade hon sig efter födseln.
Men Elin tänkte inte ändra sig. När Emil kom hem från bilvätten, svettig och smutsig, med en skabbig katt i famnen, blev hon helt röd av ilska och skrek:
*”Är du dum i huvudet? Varför ska vi ha den här jävla katten? Släng ut den! NU!”*
Men Emil svarade bara:
*”Nej, hon väntar kattungar. Hon stannar. Så du kan sluta tjata och värma mat åt mig istället.”*
*”Jaså?”* väste Elin. *”Välj! Katten eller jag! Hon tittar snett på mig också!”*
*”Varför?”* Emil såg bara förvirrad ut.
*”Jag är i mitt eget hem, jag behöver inte välja. Det här är min katt nu, och om du inte gillar det kan du gå. Inte ens mamma gav mig nåt val. Kanske är det dags att du slutar se snett på alla?”*
Elin grät, skrek, var svartsjuk på den magra, flådiga katten. Var fan såg Emil ens att hon var gravid? Men magen var där – hon väntade verkligen ungar.
Emil var trött, men varje gång ångern försökte smyga sig in i hans tankar, jagade han bort den. Det skulle gå. Elin skulle föda och lugna ner sig, och innan dess skulle katten göra dem glada. En litter med kattungar skulle nog lugna ner alla.
Men det gick annorlunda… Farfar, en ansenlig man i stan, kom hem från en lång affärsresa och fick reda på allt. Han spårade upp sitt barnbarn, läxade upp honom och lovade att skära av honom från arvet om hans barnbarn växte upp i en främmande familj. Och pojken ville verkligen inte förlora sin “matkasse”.
Elin stack med honom direkt, glömde Emil på fläcken. Tur att hon hade sina papper med sig (hon skulle till barnmorskan efter skolan). Hon struntade i sina saker – hon skulle få nya nu! Och den här sunkiga skolan skulle hon aldrig mer sätta sin fot i!
Emil var krossad… Hur kunde hon? Inte ens ett adjö, inte ett samtal, inte ett ord. Han slängde alla hennes saker och satt länge i mörkret med katten tryckt mot bröstet.
Katton förstod. Hon kurade ihop sig, visste att han behövde henne. Hon spinade lågt, tröstade.
Emil hjälpte till när hon födde, höll sin nervösa mamma och förvirrade pappa på avstånd. Han satt hos henne, pratade lugnande, höll ett öga på att allt gick rätt och hade veterinärens nummer redo.
Allt gick bra – fyra kattungar kom till världen. Emil bytte filten, ställde fram vatten och mat. Han kontrollerade ännu en gång att allt var som det skulle, innan han trött gick och lade sig. I allt kaoset hade han till och med glömt att det var hans födelsedag.
Han hade just fyllt sjutton…
