Jag har alltid trott att jag skulle hjälpa mina barn så länge jag orkade, och att de skulle stötta mig när jag blev gammal. Men det gör så ont att inse att jag hade fel. När mina barnbarn var små hörde jag ofta: “Mamma, vi behöver dig så mycket!” Nu när de har vuxit upp känner jag mig överflödig. Det är svårt att ens få ett samtal från dem – bara kall tystnad och tomhet.
Jag har två vuxna barn – dottern Elin och sonen Erik. Deras far och jag skilde oss när de gick i skolan. Han hittade en annan kvinna, hon blev gravid, och han lämnade oss. Först träffade han fortfarande Elin, men när Erik fick veta sanningen vägrade han prata med sin pappa. Sedan flyttade han med sin nya familj till en annan stad, och kontakten bröts. Underhållet uteblev. Vi stannade kvar i en liten lägenhet i förorten till Göteborg, och jag fick dra hela lasten ensam.
Mina föräldrar och min bror hjälpte så gott de kunde, men det var ändå tufft. Erik var femton och Elin tolv när vi skildes. Tonåren genomled jag ensam, ofta gråtande på nätterna. Men barnen växte upp, blev klokare, började på universitet och skaffade egna familjer. Elin gifte sig först, och två år senare gifte sig Erik. De bodde aldrig hos mig – de flyttade direkt för att bygga sina egna liv.
Jag gjorde allt för att stötta dem. Särskilt behövde de min hjälp när barnbarnen föddes. Jag var som en andra mamma för dem: tog hand om barnen när Elin jobbade, hämtade och lämnade på förskolan, hjälpte till med läxorna. Jag stödde även min svårdotter när hennes mamma inte kunde. Om barnen ville åka någonstans lämnade de barnbarnen hos mig. Jag sa aldrig nej, även om jag mådde dåligt. Jag förstod: de är unga, de behöver vila. Jag var också en ung mamma en gång, men ingen hjälpte mig.
Barnen ringde ofta, hälsade på med barnbarnen, och jag besökte dem. Så var det tills barnbarnen blev större och inte behövde mig längre. Nu går de själva i skolan, har sina egna intressen, sitt eget liv. Tiden flög för fort, och nu känner jag mig bortglömd. Ekonomiskt kunde jag inte hjälpa dem – min pension räckte knappt till mig själv. Barnbarnen ville inte spendera tid med mig, de föredrog vänner och skärmar. Barnen slutade ringa och hälsa på.
Först kom de fortfarande ibland, ringde då och då, men allt mer sällan. Jag fick själv ta initiativet och ringa för att höra hur de mådde. Nu ringer de bara på högtider för en kort hälsning. De besöker mig någon gång per år, och då bara en stund. Jag blir inte yngre, och det blir svårare att städa ensam. Jag behöver hjälp, men skäms för att be. Förra året sprack en vattenledning. Jag ringde Erik och bad honom komma, men han avfärdade mig: “Ring en rörmokare, jag har inte tid.” Elin sa också att jag skulle ringa en professionell.
Min granne, en ung kille som jag av misstag översvämmade, hjälpte mig. Han kom, stängde av vattnet, och hans fru hjälpte till att städa. Sedan åkte han och köpte allt för reparationen och fixade ledningen. Jag försökte ge dem pengar – det var ju mitt fel – men de vägrade. De sa att jag alltid kunde be om hjälp. Mina barn ringde inte ens för att fråga om problemet var löst. Jag bestämde mig för att inte ringa dem mer. Jag vill inte vara påträngande. Senast de ringde var på nyårsafton – en kort hälsning, sedan la de på. De bjöd inte ens hem mig.
Jag har två barn och två barnbarn, men jag är helt ensam. Vi fostrades att leva för våra barn. Nu undrar jag om det var rätt. Kanske borde jag ha levt för mig själv? Då skulle inte ålderdomen vara så bitter. Jag gav dem allt, och fick tystnad tillbaka. Och den tystnaden krossar mitt hjärta.
