Min man, Erik, förebrår mig ständigt för att jag inte lagar lika fina middagar som hans kompis Anton hustru gör. Klara är en underbar kvinna och en sann matkünstler. Jag säger inte emot, hon lagar fantastiskt, men det tar en massa tid. Köket är hennes passion, en plats där hon skapar från morgon till kväll. Och jag? Jag delar min tid mellan jobbet, vårt barn och hemmet, och hans påhopp skär som knivar i hjärtat.
Klara är föräldraledig just nu, och hennes liv är en dröm för alla mödrar. Hennes föräldrar, även om de är skilda, älskar sitt barnbarn och tar gärna hand om honom. Mormor och morfar tävlar om att gå med barnvagnen, mata honom, och på kvällen lämnar de tillbaka honom. Klara vaknar, lämnar barnet till sina glada föräldrar, kryper tillbaka i sängen och städar sedan i lugn och ro. Hon har hela dagen på sig att skapa kulinariska mästerverk. Ingen stör, ingen rycker i henne – ren frihet. Hon experimen-terar, testar nya recept, och varje kväll väntar något extraordinärt på bordet. Hennes familj ger henne den möjligheten, och jag är ärligt glad för hennes skull.
Men Erik förstår inte. Han ser Klara och ser en perfektion som han tycker jag borde sträva efter. ”Hon är föräldraledig, har ett barn, och ändå hinner hon med allt! — slänger han ur sig. — Och du lagar mat i flygande fläng, samma sak varje gång.” Hans ord träffar som örfilar. Var ska jag få fem eller sex timmar om dagen till matlagning? Jag jobbar heltid, och på kvällen hämtar jag vår dotter Elsa på förskolan. Vi kommer hem vid sju. Jag försöker laga något snabbt: stekt potatis, kyckling i ugn, makaroner med en sallad av gurka och tomat. Det är mat som håller oss mätta, men för Erik är det bara ett skäl att håna.
Om jag skulle börja laga avancerade rätter som Klara skulle maten vara klar vid midnatt, och hela familjen skulle gå hungriga och sova. Men min man ser det inte. Han upprepar bara: ”Klara försöker alltid något nytt för Anton, men du verkar inte bry dig.” Hans beundran för hennes matlagning låter som en anklagelse mot min oförmåga. Jag är trött på att försvara mig. Om Klara hade en föräldraledighet som de flesta – där man inte ens hinner duscha – då skulle hon också koka frysta köttbullar, och Anton skulle äta dem utan klagomål.
Jag är glad för Klara och Anton. Bra av henne att inte bara ligga på soffan, utan skapa underverk i köket och göra sin man lycklig. Men det gör ont att Erik jämför mig med henne hela tiden. Det är som om han inte märker hur olika våra liv är. Jag jobbar heltid, och på kvällen måste jag springa och hämta Elsa på förskolan. Klara är föräldraledig, och tack vare sina föräldrar har hon hela dagar för sig själv. Så klart har hon mer tid! Jag skulle också vilja ha en föräldraledighet som hennes, men våra föräldrar står inte i kö för att passa vår dotter. De älskar Elsa, men är inte redo att ta hand om henne hela dagarna.
Erik låter sig inte nöja. ”Du kunde åtminstone laga något speciellt på helgerna”, muttrar han. Är jag inte en människa? Behöver inte jag vila? Fem dagar i veckan slitJag drömmer om den dagen då han ska inse att jag inte är henne – jag är jag, och jag gör mitt bästa, trots allt.
