En kärlekslös bröllopsdag
Erik gifte sig med Lovisa för att hämnas på sin stora kärlek. Han ville bevisa för henne att hennes förräderi inte knäckte honom. Han och Klara hade varit tillsammans i nästan tre år. Hans kärlek till henne drev honom till vansinne – han var redo att lägga hela världen för hennes fötter bara för att se henne le. Erik drömde om bröllop, men Klara svalkade hans entusiasm: “Varför brådska? Jag har inte tagit examen än, din affärsrörelse håller på att gå under. Ingen bil, inget eget boende. Ska jag bo med din syster i en etta? Nej tack, jag tänker inte dela kök med Maja, även om hon är min väninna.”
Hennes ord sved, men Erik såg sanningen i dem. Han och hans syster bodde trångt i föräldrarnas gamla lägenhet i Göteborg, och familjeföretaget, som han ärvt efter föräldrarnas död, kämpade för att överleva. Universitetsstudierna fick han avbryta för att rädda verksamheten. Tillsammans med Maja sålde de sommarstugan – affärerna var viktigare. På ett halvår utan arv blev skulderna bara större. Båda var studenter: han på femte året, hon på andra. Pengarna från försäljningen täckade skulderna, köpte nytt lager till butiken och lämnade lite över. Men Klara levde i nuet och vägrade vänta. Hennes föräldrar gav henne ett bekymmersfritt liv, medan Erik, som plötsligt blivit familjens försörjare, såg framtiden annorlunda. Han trodde på att det skulle vända – att det skulle bli hus och bil.
Katastrofen kom oväntat. Erik väntade på Klara utanför biografen, som de kommit överens om i telefonen. Hon hade sagt åt honom att inte hämta henne, vilket förvånade honom – Klara avskydde bussar. Han spanade efter henne, men plötsligt kom hon körande i en dyr SUV. “Förlåt, vi är klara. Jag ska gifta mig,” sa hon och tryckte en bok i händerna på honom innan hon försvann in i bilen. Erik stod kvar, chockad. Vad hade hänt under hans två dagars affärsresa?
Maja såg honom och genomskådade allt: “Du vet?” Han nickade tyst. “Hon hittade en rik snubbe. Bröllop den tjugoåttonde. Hon frågade om jag ville vara brudtärna – jag tackade nej. Vidrigt! Hon bedrog dig bakom ryggen.” Maja grannade av ilska över broderns skull. “Lugn,” sa Erik och kramade henne. “Låt henne få allt hon vill – vi får något bättre.”
Han stängde in sig på sitt rum en hel dag. Maja bankade på dörren: “Ät något, jag har lagat pannkakor.” Mot kvällen kom Erik ut, med en brinnande blick: “Gör dig redo.” – “Vad har du tänkt?” – “Jag gifter mig med den första som säger ja.” Maja försökte prata förstånd med honom: “Så här gör man inte, du förstör inte bara ditt eget liv!” Men han var obeveklig: “Följer du inte med, går jag ensam.”
I stadsparken var det fullt av folk. En tjej skrattade åt hans förslag, en annan backade undan, men den tredje mötte hans blick och sa: “Ja.” – “Vad heter du, vackra du?” – “Lovisa,” svarade hon. Erik drog med henne och Maja till ett fik för att fira “förlovningen”. Vid bordet hängde en tystnad i luften. Maja sa inget, Erik kokade av hämndlystnad. Han bestämde sig – hans bröllop skulle äga rum samma dag som Klaras.
“Finns det en anledning till att du friade till en främling?” frågade Lovisa lågt. “Om det var en impuls, går jag nu – ingen harm skedd.” – “Nej, du gifter dig med mig. Imminan ansöker vi om äktenskap och åker till dina föräldrar,” sa Erik bestämt och blinkade: “Vi kan säga *du* nu!”
Den månaden fram till bröllopet träffades de varje dag, lärde känna varandra. “Berätta, varför?” frågade Lovisa en dag. “Alla har sina hemligheter,” undvek han. “Och varför sa du ja?” – “Jag tänkte mig som en prinsessa som blir bortgift med den första bästa. I sagor slutar det alltid lyckligt. Jag ville testa.”
I verkligheten var det mer komplicerat. Lovisa hade upplevt en kärlek som krossade hennes hjärta och förlorat sina sparpengar. Det lärde henne att läsa människor. Smicker avvisade hon direkt. Hon letade inte efter “den rätte”, men ville ha en smart, beslutsam man. I Erik såg hon styrka och allvar. Om han varit med kompisar istället för Maja, skulle hon gått förbi.
“Vilken sorts prinsessa är du? Snövit eller Tuvstarr?” undrade Erik fundersamt. “En kyss får du veta,” skojade Lovisa. Men det blev inga kyssar. Erik planerade bröllopet själv, Lovisa valde bara bland alternativen han gav. Till och med brudklänningen köpte han åt henne och sa: “Du blir den vackraste.”
På skatteverket stötte de på Klara och hennes fästman. Erik log ansträngt: “Grattis,” sa han och pussade henne på kinden. “Var lycklig med din miljonär.” – “Skaffa dig ett liv,” fräste Klara. Hon mätte Lovisa med blicken – ståtlig, vacker, med en drottninglik hållning. Klara kände sig besegrad. Avund slet i henne, lyckan gled undan som om hon hade sats för högt.
“Allt är okej,” sa Erik spelat till Lovisa. “Det är inte för sent att ändra sig,” viskade hon. “Nej, vi tar det här till slut,” sa han bestämt. Men i vigselrummet, när han såg in i sin nya makes sorgsna ögon, insåg han hur ont han orsakat. “Jag ska göra dig lycklig,” lovade han – och menade det.
Vardagen som gifta började. Maja och Lovisa blev vänner och stöd för varandra. Den hetsiga Maja lärde sig behärskning, medan Lovisa, med sin ekonomiska talang, fick ordning på affärerna. På ett år öppnade de en andra butik, sedan bygglag. Företaget växte, vinsten tredubblades. Lovisa, som en riktig hushållsprinsessa, föreslog idéer så att Erik trodde de var hans egna. Allt borde ha varit perfekt, men hans själ längtade. Ingen eld, ingen passion som när han var med Klara. Allt var lugnt, förutsägbart. “Vardag,” tänkte han. “Jag älskar henne inte, det är allt.”
Lovisa tog affärerna till nästa nivå – de började bygga färdighus. Det första var deras eget. Ju framgångsrikare de blev, desto mer tänkte Erik på Klara: “Hon väntade inte. Får hon bara se min bil, mitt palats!” Tanken *”tänk om…”* malde i honom. Lovisa såg hur han förtärdes. Hon försökte bli älskad, men k**”Men hjärtat ville inte lystra, och en dag, när han stod vid fenstret och såg Lovisa skratta med Maja i trädgården, insåg han att lyckan alltid funnits där – han hade bara varit för blind för att se den.”**
