En storm i hemmet: Livets prövningar för Lovisa
Lovisa hade just följt sin man Isak till jobbet och längtade efter en stunds lugn i deras mysiga lägenhet i Göteborg. Men innan hon hunnit lägga sig ringde det bestämt på dörren.
“Öppna, genast!” hördes svärmodern Maj-Brits skarpa röst genom dörren.
Lovisa, orolig över den hårda tonen, öppnade. Där stod Maj-Britt, hennes ögon glimmade av beslutsamhet.
“Maj-Britt, har något hänt?” frågade Lovisa försiktigt och kände hur hjärtat knöt sig av dåliga aningar.
“Sov du, eller? Packa ihop, vi ska ordna mitt rum! Jag flyttar in till er!” förkunnade svärmodern som om det var en utmaning.
“Flyttar in? Varför då?” Lovisa stelnade, oförmögen att ta in vad hon hörde.
I Lovisas och Isaks familj fanns det glad förväntan – Lovisa var i femte månaden av sin graviditet. Men glädjen förmörkades av svärmodern. Sedan Maj-Britt fått reda på sitt kommande barnbarn hade hon kvävt Lovisa med sin “omsorg”, som fick henne att vilja fly långt bort.
Maj-Britt hade alltid varit omtänksam mot sin son, men hennes omsorg om svärdottern gränsade till påträngande. Hennes sätt att prata var tungt som en slägga – varje ord innehöll en blandning av beröm och gift.
“Jag tittar på dig och blir orolig,” sa hon en gång när hon dök upp oväntat.
“Varför då?” undrade Lovisa och tittade ofrivilligt på sig själv.
“Har du sett dig i spegeln?” svärmodern kisade. “Smal som en sticka! Smala handleder, smal bäcken. Hur ska du föda? Bara ögonen är fina, dem blev Isak nog förälskad i. Men mer finns det väl inte i dig.”
Lovisa blev stum. Var det en komplimang? En förolämpning? Hon visste inte hur hon skulle reagera.
“Du var väl sjuk ofta som barn,” fortsatte Maj-Britt. “Vad tittade dina föräldrar efter?”
“Jag var inte sjuk!” protesterade Lovisa. “Mina föräldrar tog mig till havet varje sommar!”
“Precis vad jag säger – de tog dig dit för att du var svag. Du har bara glömt!” avslutade Maj-Britt med sista ordet.
Sådan var hennes “signaturomsorg” – hon kunde inte berömma utan att sticka till. Undantaget var sonen Isak och dottern Elin, som bodde i en annan stad. Dem älskade hon villkorslöst.
Vid sjunde månaden var Lovisa mer rädd för svärmoderns nästa besök än för förlossningen. Hon ville till och med ställa in sin födelsedagsfest bara för att slippa se Maj-Britt. Men Isak insisterade:
“Jag vill göra dig glad, Lovisa. En familjefest är ju en glädje!”
Isak, van vid sin mors sätt, märkte inte hur hårt Lovisa tog hennes pikar.
“Lovisa, ska vi inte fira din födelsedag hemma?” föreslog han en vecka före festen. “På restaurang är det fullt, och du ska inte riskera att bli sjuk nu.”
“Varför hemma?” frågade Lovisa utan entusiasm.
“Du ska ju föda snart, varför ta risken?” sa han.
“Okej,” suckade hon. “Men inget stort, orkar inte laga mat.”
“Mamma kommer tidigt och hjälper till!” sa Isak glatt.
Lovisa stelnade, hennes ögon mörknade.
“Var det Maj-Britts idé att fira hemma?”
“Vad har mamma med det att göra? Jag bestämde själv!” försvarade sig Isak.
“Självklart! Inget händer utan hennes råd!” utbrast Lovisa.
“Lovisa, mamma menar väl!”
“Tyst! Vi firar hemma, men det är min mamma som hjälper mig!”
“Din mamma måste åka en timme från förorten, min mamma bor nära,” invände Isak.
“Mina föräldrar kommer dagen innan och sover över!” sa Lovisa bestämt.
“Vad är det för otrevlighet?”
“Ett ord till så ber jag dem ta med hunden!” fräste hon.
“Du vet att jag inte står ut med hundar,” påminde Isak.
“Precis!” Lovisa gick in i sovrummet och smällde igen dörren.
På morgonen före festen kom Lovisas föräldrar, Ingrid och Lars, med presenter. De hade med sig grönsaker från sommarstugan och kläder till barnet. Ingrid visste att Lovisa inte var vidskeplig och köpte barnsaker i förväg. Lovisa och Isak hade redan köpt barnsäng och vagn men dolde det för svärmodern.
“Mamma, säg inget till Maj-Britt om barnkläderna,” bad Lovisa.
“Stickar hon sig in med sina vidskepelser?” frågade Ingrid.
“Hon ger mig ingen ro,” suckade Lovisa. “Sedan jag gick i mammaledighet får jag hjärtklappning av varje dörrklocka.”
“Och Isak då?”
“Han är på jobbet hela tiden. Men svärmor…”
“Det här går inte,” sa Ingrid bestämt. “Imorgon pratar jag med henne.”
“Mamma, gör inte det!”
“Jag har varit mor i 30 år, jag låter inte någon såra min dotter!”
På födelsedagsmorgonen var Lovisas föräldrar redan igång i köket.
“Grattis på födelsedagen, älskling!” Lars omfamnade henne först.
“Vår vackra flicka, var lycklig!” sa Ingrid och kramade henne.
Lovisa visade stolt Isaks present – ett ring och biljetter till en utställning hon drömt om.
“Du har tur med din man, dotter!” log Lars. “Jag skulle inte komma ihåg vilken utställning din mamma gillade.”
“Jag tvättar mig och hjälper till,” sa Lovisa.
“Jag dukar bordet,” skyndade sig Isak.
Glädjen avbröts av ringklockan – Maj-Britt hade kommit.
“Åh, svärföräldrarna! Var har ni hållit hus? Ett halvår utan att hälsa på er gravida dotter. Varför åka hela vägen hit?” hä”Men det är väl klart, ni vill väl inte vara till besvär, inte som vissa som dyker upp oinbjudna”, svarade Ingrid skarpt medan hon höll Maj-Britts blick.
