Skuggan av svek: Marinas väg till frihet
Marina, trött efter en lång arbetsdag, släpade in tunga matkassar i lägenheten i Göteborg. Hon slängde dem på köksbordet, bytte om till mjukiskläder och märkte att hennes man inte var hemma.
— Konstigt, muttrade hon och rynkade pannan. — Var hänger han så här sent? Fastnat på jobbet igen?
Deras son, Emil, var hos mostern i en närliggande stad. Marina kokade potatismos, åt ensam och slog sig ned på soffan för att bläddra igenom sociala medier. Där dök en okänd tjej upp i förslagen – ung, glittrig, med ett strålande leende. Nyfiken klickade Marina in på hennes profil. När hon öppnade bilderna flämtade hon till, som om hon fått en knuff i magen.
— Äntligen framme! Marina klev ur taxin och kände hur magen fortfarande vände sig efter resan. Hon tog en klunk ljummet vatten från flaskan. Hon hade aldrig klarat sjöresor bra, och den här taxichauffören verkade inte ha hört talas om bromsar.
— Mamma, mår du bra? Emil, som älskade bilar lika mycket som sin pappa, såg oroligt på henne.
— Det är lugnt, Emil, jag är bara lite sjösjuk. Vi checkar in på hotellet snart!
Den här semestern var inte planerad. Plötsligt insåg Marina att hon inte kunde bo under samma tak som sin man längre. Hon jobbade övertid, gick långa promenader med Emil i parken – bara för att slippa se honom. Varje gång hon tittade mot deras lägenhet, där Oleg var, kände hon illamåendet stiga.
— Mamma, titta, där är en rutschkana! Får jag leka? Emil drog i hennes arm.
— Visst, gubben, gör det. Jag tar in väskorna.
En rundkindad tjej med brett leende skyndade fram:
— Åh, nya gäster! Vilken fin liten pojke ni har! Jag kan hålla koll på honom, sen kan du hjälpa mig! Här hjälps alla åt! Och varje kväll är det evenemang! Sjunger eller dansar du? Jag brukar sjunga snapsvisor! Ska jag skriva in dig? Jag heter Lena, förresten!
Marina, som fortfarande mådde illa, drömde bara om en sak: att krypa under luftkonditioneringen och sova. Evenemang lockade inte.
— Tack, men jag är inte intresserad. Emil sköter sig själv, jag orkar inte passa andras barn. Ursäkta, jag måste gå.
Lena såg lite snopen ut men backade. Marina vinglade fram till rummet. Luftkonditioneringen på max, gardinerna fördragna, sängen… Äntligen ensam. Hon slöt ögonen, och tankarna for iväg. När hade hennes Oleg, den närmaste människan, börjat ge henne bara irritation?
Kanske började det när han åkte till en kompis istället för att hjälpa till med badrummets renovering?
— Marina, Anton hade kaos i garaget, jag var tvungen att hjälpa! Sen bjöd han på öl och korvgrillning! berättade han glatt medan Marina tvättade treårige Emil, som kladdat in sig i färgen medan hon lade kakel.
Eller var det när Emil var fyra och skadade benet på lekplatsen? Marina, i panik, ringde Oleg, som bara fnös:
— Ring ambulansen, varför gråter du? Kör honom själv, det är ingen stor grej!
Hon körde, höll Emil medan läkarna tog hand om såret, viskade lugnande ord. När Oleg kom hem, tittade han på Emil och sa bara:
— Ser du, inget allvarligt. Läker innan bröllopet.
Marina sjönk in i en trött dvala, men då knackade det på dörren.
— Vem nu då? muttrade hon och reste sig.
Där stod Lena.
— Åh, jag glömde säga! Vi hjälps åt här. Behöver du mat, så kan jag och min man handla åt dig!
— ”Du” redan? tänkte Marina trött. Men Lena verkade uppriktig, så hon kände sig lite skyldig.
— Tack, Lena, men jag är trött. Vill bara vila.
— Självklart, vila du! Lena log brett och försvann.
Marina lade sig, men innan hon hunnit blunda flög dörren upp och Emil kom in med en gråtande åttaårig flicka.
— Mamma, hjälp! Saras flätor har gått loss, och hennes mamma sa att hon inte får komma hem så här!
— Okej, kom hit, lilla vän, suckade Marina.
Hon flätade Saras hår och torkade hennes tårar.
— Sådär, tvätta ansiktet och spring och lek!
— Mamma, du är bäst! Vi leker! Emil och Sara försvann.
Sömn kom inte. Marina vände sig, men vilan var borta. Vanligtvis packade hon direkt upp på semester, skapade mys. Oleg sprang hellre till stranden eller baren, och när hon och Emil hittade honom var han mitt i en grupp, med öl och skrönor.
— Din man är ju festens själ! avundades väninnorna.
Marina önskade bara att han en gång kunde vara familjens själ.
Hon gick ut på balkongen. Havet glittrade som turistbyrån lovat. Plötsligt kände hon rök. Hon vände sig och såg rök från grannbalkongen och hostade till.
— Åh, förlåt, stör jag? En kvinna i trettioårsåldern tittade fram.
— Nej då, bara vinden, svarade Marina.
— Jag är van vid att grannrummet är tomt, så jag röker här. Jag är Olivia, log hon.
— Marina. Jag är här med min son.
— Jag med min dotter, Sara!
— Var det du som skällde på henne för flätorna? skrattade Marina.
— Är det redan känt över hela hotellet? fnissade Olivia. — Varför pratar vi genom väggen? Kom ner, jag har vin. För att fira ankomsten?
— Absolut! Marinas humör lättade.
Olivia var en mörkhårig kvinna med skälmsk blick. Hon hade redan dukat fram druvor, plastglas och en flaska cava.
— För nya vänner!
— Åh, tjejer, får jag vara med? Lena dök upp.
— Klart man får! Olivia hällde upp åt henne.
Lena började plötsligt gråta:
— Jag orkar inte mer…
— Vad är det? frågade de andra.
— Vi kom hit för att vara ifred, men min svärmor, Margareta, följde med! Hon är före detta rektor, organiserar alltid saker. Nu måste jag planera evenemang! Jag vill bara sola, inte hålla i tal! Jag älskar min man, men jag behöver också vila!
Olivia och Marina växlade blickar. Var och en bar på sin börda. Olivia började:
— Lena, jag skulle älska en svärmor. Saras pappa finns inte med i hennes liv. Jag var sekreterare, han var chef. ”Kärlek”, sa han. Men vad är kärlek mellan en tjugoårig dumming och en fyrtioåring i kris? När jag blev gravid skickade han pengar och skrev: ”Lös problemet.” Jag sa upp mig men behöll Sara. Svårt, men jag ångrar inget.
Marina, som varit tystMarina tog en djup klunk vin och log mot sina nya väninnor – för första gången på länge kände hon att hon inte var ensam.
