Emma satt i köket och stirrade på ringen med den lilla stenen som Viktor nyligen gett henne. “Bara så där”, som alltid. Förr hade sådana gåvor fått hennes hjärta att dunka, men nu väckte de bara en dov sorg. Det fanns inget värre än att leva med någon man inte älskade…
De hade träffats på universitetet. Viktor var “den där vännen” — pålitlig, tystlåten, snäll. Alltid där, alltid redo att hjälpa till. Emma hade aldrig tagit honom på allvar förrän han började visa intresse. Länge, tålmodigt. Hon hade till och med skrattat åt honom när hon pratade med sina väninnor.
Men han gav inte upp.
Så småningom blev de ihop. Sedan flyttade han in hos henne. Allt hände som av sig självt. Men de riktiga känslorna — de vaknade aldrig.
Viktor var nöjd med allt. Han bryggde kamomillte åt henne, diskade efter henne, strykte hennes klänningar. Och Emma irriterades till och med av hans andetag. Han verkade svag, ryggradslös, tråkig.
Väninnorna sa att hon hade tur — sådana män ska man värna om. Men bakom ryggen viskade de att Emma inte förtjänade honom, att hon var kall och cynisk.
Och han fortsatte att stå ut. Även när hon flirtade med hans kollegor. Även när hon knuffade bort honom. Även när hon en dag fräste: “Vänta inte på mig. Jag är trött på dig.”
Han stod i dörren, blek, med slocknad blick. Och han höll henne inte kvar.
Ett par veckor senare träffade Emma Marcus — fräck, karismatisk. De möttes på en bar när hon, lite berusad, dansade på bardisken. Han satte sig bredvid och sa lågt: “Om ett år kommer du ångra att du lämnade den som älskade dig.”
Hon skrattade.
Med Marcus var allt som i en film: fina restauranger, sömnlösa nätter, dyra presenter. Tills de kyliga blickarna började, anmärkningarna på hennes skratt, missnöjet med hennes klädsel. Sedan kom otroheten. Och han bad inte ens om ursäkt:
“Vad förväntade du dig? Jag lovade inget.”
Emma gick ut i regnet. Hon ringde Viktor. Men slog aldrig numret.
Hemma grävde hon fram gamla foton — de två, lyckliga. Han höll om hennes axlar, och hon tittade på honom med ögon som såg förvirrade ut. Eller låtsades de?
Några dagar senare fick hon ett sammanbrott. Hjärtat orkade inte mer. På sjukhuset såg hon för första gången i Viktors ögon inte kärlek, utan likgiltighet.
“Varför kom du?” viskade hon.
“Jag vet inte. Av vana.”
Och han gick. Lämnade kvar kamomillen — de blommor hon en gång föredragit framför rosor.
“Varför var du rädd för att bli älskad?” frågade psykologen.
