Det var en kväll då mitt hjärta nästan hoppade ur bröstet, om inte för att jag bet ihop. Jag minns precis hur allt började — ett helt vanligt telefonsamtal från min son: “Mamma, jag och Tove (namnet är ändrat) tittar förbi snart. Ni får träffa henne.” Hans röst var munter och självsäker, som hos en man som äntligen tagit ett stort beslut. Jag och min man såg på varandra och log: äntligen skulle vår Håkan slå sig till ro och gifta sig. Hur länge skulle han springa runt som ungkarl?
Håkan har alltid varit en speciell pojke. Självständig redan som barn, men med stark vilja. Efter gymnasiet gjorde han militärtjänst, och sedan — plötsligt: “Jag åker norrut. För att jobba. Tjäna pengar.” Vi blev chockade, men höll honom inte tillbaka. Han for iväg — och kom faktiskt hem med delikatesser: fisk, renkött, bär. Han berättade att han trivdes där, naturen var hård men vacker, folket var ärliga.
Och nu — han skulle gifta sig. Vi dukade bordet, förberedde bröd och salt, klädde oss fint och väntade. Det ringde på dörren. Jag öppnade. Och då… tappade jag nästan målföret.
På tröskeln stod en kvinna. Eller, först såg jag bara en enorm renskinnspäls, och bakom den — tre barn och Håkan sjölv. Pälsen steg in, tog av sig — och därunder syntes en smal, kortväxt flicka med tjockt svart hår och en blick skarp som en fågels. Håkan presenterade:
— Det här är Laila. Min fästmö.
Inombords kollapsade allt. Flickan nickade tyst, barnen satte sig på golvet utan inbjudan. En av dem började dra av stövlarna, en annan klättrade upp på fönsterbrädan. Den yngste band Laila snabbt fast vid soffbenet med ett bälte så han inte skulle springa iväg. Allt detta under tystnad och med en doft — som om hela Norrland flyttat in i vår lägenhet i Uppsala.
Vi gick in i vardagsrummet. Jag bredde ett vitt bordskläde och dukade fram maten. Laila började utan bestick (!) servera barnen. Själv använde hon en gaffel, men petade med den direkt i munnen. Hon talade kort och koncist.
— Är barnen era? frågade min man och såg på trion på golvet.
— Mina, svarade hon utan att visa någon känsla.
Jag och Håkans far utbytte blickar. Var det här vår familj nu?
— Håkan, min pojke, var träffade du henne? frågade jag, och min röst darrade ofrivilligt.
— I fjällen, mamma. Hon sjunger fantastiskt. Du borde höra! svarade sonen, fylld av beundran, men jag kände plötsligt inte igen honom.
— Var tänker ni bo? bröt min man in.
— I en kåta går bra, svarade Håkan likgiltigt och ryckte på axlarna.
Då brast något inom mig. Jag gick ut i köket, följd av min man. Vi såg på varandra — ögonen stora som tefat.
— Vad ska vi göra?
— Vet inte, svarade han och slog ut med händerna.
Vi återvände till rummet. Min man gick fram till Håkan och räckte honom pengar utan att möta hans blick:
— Här är till ett hotell. Förlåt, men ni kan inte stanna här.
Håkan suckade:
— Ni sa alltid — bara han gifter sig, så tar ni emot vem som helst. Här har ni henne.
De gick. Med barnen. Med pälsen. Med doften.
Efter ungefär fyrtio minuter ringde det på dörren igen. Jag skyndade dit. Där stod de igen. Men nu var de förändrade. Laila var utan pälsen, klädd i en vanlig jacka, håret i en svans, och hennes ögon glittrade av skälmskhet.
— Hej, sa hon artigt. Förlåt oss.
— Jag förstår inte, mumlade jag och backade undan.
Håkan log och tog ett steg fram:
— Mamma, ni har ju alltid sagt: bara han gifter sig, bara han gifter sig. Men jag vill inte. Inte än. Det här är Laila, min väninna. Vi tänkte skoja lite. Hon är från Kiruna och här på besök med sina syskonbarn. De hade ingenstans att bo. Så jag tänkte, varför inte spela en teater?
Jag sjönk ner på hallpuffen. Benen bar mig inte.
— Håkan, gör vad du vill, men skräm mig inte så igen. Jag höll på att få hjärtsnörp! stönade jag.
Vi återvände till bordet. Laila, nu helt förändrad, hjälpte till i köket. Barnen satt och skrattade. Och vi, min man och jag, insåg: ja, vi börjar bli gamla. Men sonens skämt lyckades — det var läskigt likt verkligheten.
