Lycka på andras lidande: hur barnbarnet lämnade morfar utan tak över huvudet
Jag heter Nina Svensson och bor i ett lugnt kvarter i utkanten av Örebro. Här känner alla varandra, speciellt de äldre. Och så fanns det en gammal man här – Ivan Johansson. Han hade nyss fyllt åttiotvå, men trots sin smala kropp och krokiga rygg såg han pigg ut. Varje morgon startade han sin rostiga Volvo 240 och körde in till stan – för att hämta pensionen, till apoteket eller till torget. Han hade till och med en följeslagare – Margareta Andersson, tjugo år yngre, energisk, välvårdad, med snälla ögon. På kvällarna promenerade de hand i hand, som tonåringar på dejt. Vi grannar beundrade dem och, för att vara ärlig, avundades lite deras tysta lycka.
Men en dag dök Ivan Johanssons barnbarn upp. Han kom från en by nära Västerås – Alexander. Till synes en blyg kille, tjugosju år, artig, nästan lite skygg. Han berättade att det inte fanns några jobb på landet, att det var omöjligt att leva där, och bad morfar om husrum ett tag. När han fick jobb skulle han hyra en lägenhet och hämta sin fästmö, sa han. Ivan Johansson tvekade inte en sekund – han tog honom in. Det var ju blodsband, hur kunde han säga nej?
I början gick allt bra: Alexander sprang på jobbintervjuer och försökte hitta sin plats. Morfar hjälpte till där han kunde – mat, kläder, till och med lite pengar i fickan. Margareta fick mindre uppmärksamhet – allt gick till den unge. Hon suckade men förstod: familj är familj.
Två månader gick. Jobbintresset avtog – morfars pension visade sig räcka långt. Det fanns pengar till allt: cigaretter, taxi, kvällar med kompisar. Men fästmön, den där tjejen från byn, ringde nästan varje kväll: “När tar du mig till stan?” Då bestämde sig Alexander – han fick ett jobb som vakt på ICA och fick sin första lön.
Men sedan hände det som får blodet att frysa. Han gick till morfar och sa, med de snällaste ögonen: “Morfar, jag vill bo här officiellt. Vi fixar tillfällig folkbokföring, och för att allt ska vara korrekt, kan du skriva under några papper på lägenheten? Jag ska betala hyra, allt ordentligt.” Ivan Johansson läste inte så noga, skrev under.
En vecka senare flyttade Olga in – den där fästmön. Ung, med välklippta naglar och en blick full av krav. Snart meddelade paret att lägenheten nu var deras. Det visade sig att han skrivit under en gåvobrevet. Den gamle mannen vitnade. Hans händer darrade av skräck och skam. Han kunde inte tro att hans eget barnbarn kunde vara så grym.
De unga drog inte ut på saken. De föreslog att morfar och hans Margareta skulle flytta till ett gammalt hus på landet, “frisk luft”, det skulle bli bättre för dem. Men kvinnan var inte den de trodde. Margareta Andersson hade arbetat på TV, kände journalister, advokater och inflytelserika människor. Hon skapade sådan uppståndelse att situationen hamnade i nyheterna.
När grannarna fick reda på sanningen gick de till polisen tillsammans. De anmälde händelsen, tog med vittnen och beskrev allt de visste. Några dagar senare stod uniformerade män i dörren. Alexander förstod – hans bedrägeri var avslöjat. Under press lämnade han tillbaka lägenheten, packade sina väskor och flydde med Olga tillbaka till landsbygden. Inte till sin egen by – där möttes han av förakt. Släkten vände honom ryggen. Till och med hans egen mor vägrade känna honom igen.
Och Ivan Johansson fick stanna kvar i sin lägenhet. Men glädjen återvände inte genast. Han stirrade länge tyst ut genom fönstret. Bara Margareta höll hans hand och viskade: “Du är inte ensam, Ivan. Vi är tillsammans.”
Ibland kommer sveket inte utifrån. Det bär ditt namn, kallar dig “morfar” och ler ömt tills det tar det sista du har.
