Idag var det en dag som inte gick som planerat.
Jag stod vid spisen, och doften av ugnsbakad köttfärs och kryddor spred sig i hela köket. Det var en av de sällsynta kvällarna då jag äntligen hade tid att laga något mer avancerat än ägg och bröd. Jag torkade trött pannan, vände mig om och ropade:
— Viktor, minns du att mamma kommer imorgon?
Efter några sekunder dök han upp i dörröppningen – håret ovårdat, ögonen sömniga.
— Vilken mamma? — Han såg förvirrad ut. — Har du sagt nåt om det?
— Ja! För flera dagar sen! — Jag rynkade pannan. — Vi kom ju överens om att hon skulle komma på söndag.
Plötsligt blev Viktor synbart nervös och förklarade:
— Avboka. Hon kan inte komma imorgon. Inte en chans.
— Varför inte? — Jag blev misstänksam.
— För att… Emma kommer.
— Vilken Emma?
— Jo… min exflickvän, — suckade han.
Tystnaden som följde var tryckande. Sedan bröts den av min hostning – jag visste inte om jag skulle skratta eller skrika.
— Är du allvarlig? Ska din exflickvän bo här imorgon? Samma dag som mamma kommer?
— Men hördu, du missförstår! Hon ska inte bo här, bara sova över! Hon och hennes kille bråkade, hon har ingenstans att gå. Bara några dagar, lovar. Vi är ju inte ihop längre, du vet det! Emma behöver bara hjälp, inget annat!
— Och du tänker inte på hur det ser ut? Mamma kommer hit och så går din ’kompis’ från förr omkring i huset. Det blir ju en fantastisk första bild!
— Vi kan säga att hon är din vän. Du är bra på att ljuga – de kommer tro på det!
Jag himlade med ögonen, men innerst inne började jag redan se scenen framför mig: Emma skulle stiga in och, utan att blinka, presentera mig som hans fru. Det var äckligt, men ändå lockande.
På kvällen ringde det på dörren. Där stod Emma – lång, självsäker, med en modern frisyr och en väska från något dyrt märke. Hon kastade en blick på mig, bedömande.
— Jaså, du är alltså den rätta? Okej… Lugnt, jag är här ett par dagar, oroa dig inte – jag tänker inte snappa åt mig din man.
Jag höll tillbaka en kommentar och sa bara:
— Rummet till höger. Min mamma kommer imorgon – håll dig ur vägen.
Emma klev in, och jag gick tillbaka till köket, där maten började kallna.
— Emma, vill du äta med oss?
— Självklart! Är det köttbullar? Säg inte att du lagat allt själv. Det är köpt färdigt, eller hur?
— Du behöver inte äta det, — svarade jag torrt, men mungipan ryckte lite.
Emma, lika självsäker, föreslog plötsligt:
— Vill du att jag lär dig laga riktig husmanskost? Min mormor var kock – jag har stått vid spisen sen jag var liten.
Så började kvällen som båda två skulle komma ihåg. Innan natten var över satt vi och pratade som gamla vänner, diskuterade män, recept och till och med mode. För första gången kände jag mig inte bara som ”frun” – jag var en kvinna som kunde imponera. Emma var ingen fiende, utan en vän.
På morgonen gick Emma till jobbet, och snart knackade min mamma, Birgitta, på dörren. Doften av nybakad köttfärs mötte henne direkt.
— Har du lagat allt det här själv? — Mors ögon blev stora. — Det trodde jag aldrig…
Jag nickade bara, nästan för stolt för att säga något. Jag visste vem jag hade att tacka – just den där ”exflickvännen”.
På kvällen ringde Emma:
— Hej, jag är hemma hos mig igen. Vi har tagit igen det med Johan. Tack för klänningen och stödet. Han flippade när han såg mig på middagen – sa att han ska ta med mig på alla affärsmöten nu. Vi skrev på kontraktet, förresten. Du är grym. Kommer förbi imorgon och hämtar mina grejer – och då får du en kram som en riktig vän!
Jag lade på och tittade på Viktor:
— Vet du vad? Du hade rätt. Hon var faktiskt trevlig. Och nu vet jag kanske vem jag är. Inte bara din fru. En värdinna. En kvinna som har något att ge andra.
— Om du och Emma blev vänner så förstår jag ingenting längre, — sa Viktor och slog ut med händerna.
— Bara stå inte i vägen, — log jag, — så blir allt bra.
