»Du har ingen skam i kroppen! Du har inga barn, men jag är mor!» — så ordnade min svägerska en skandal på min jubileum för att slippa betala tillbaka sin skuld
Min trettiofemårsdag skulle firas stillsamt, utan stort väsen. Men livet har en förmåga att förvandla även den vanligaste dag till en riktig dramatik. En månad före firandet ringde min svägerska Elin — min makes syster, som jag alltid haft en ansträngd relation med.
»Var tänker du fira din födelsedag?» frågade hon, som om hon redan packat sin väska.
»Jag har inte tänkt på det än», svarade jag förvirrat. Det var för tidigt att prata om det, särskilt med hennes sätt.
»Åh, då har du pengar. Låna mig och Ola fem tusen kronor. Vi behöver dem verkligen, jag betalar tillbaka inom två veckor», bönade hon med samma gnälliga röst som alltid fick mig att känna en kall kåre.
Jag ogillar både att låna och låna ut. Särskilt till människor som Elin. Redan från början försökte hon »låna» pengar av mig — till barnen, till renovering, till påstått trasig elektronik. Jag sa alltid nej — artigt men bestämt. Tills nu.
»Barnen har feber, vi behöver medicin», sa hon och träffade mig med det »heliga» argumentet.
Jag gav efter. Överförade pengarna. Två veckor gick — inget hände. En månad passerade — inte ett ord. Då tänkte jag: på jubileumet tar jag upp det.
Vi firade i ett mysigt kafé. Gästerna skrattade, skålar höjdes. Men jag kunde inte slappna av. Elin och Ola kom i tid, pratade, åt, skrattade, som om inget hänt.
»Jag lånade din syster fem tusen till medicin, hon lovade betala tillbaka om två veckor», viskade jag till min man när han märkte min oro.
»Hon betalar inte», svarade han utan att blinka. »Hon har varit skyldig mig tre tusen i fem år. Hon kommer inte ge dig något.»
Men jag bestämde mig ändå för att ta upp det.
»Elin, hej. Tack för att ni kom. Jag ville prata om…» började jag försiktigt, som om jag gick på tunn is.
»Allt är så underbart!» avbröt hon och kysste mig på kinden. »Maten är fantastisk, särskilt salladen med majs — kan jag få receptet?»
»Jag menar något annat. För en månad sedan lånade du pengar…»
Elin skrattade och kastade bak huvudet:
»Fem tusen? När har jag nånsin lånat så mycket av dig? Du sa alltid nej, jag minns inget. Har du hittat på det?»
Jag stod mållös.
»Jag överförde pengarna, för medicin. Jag kan visa överföringen», sa jag och kände hur kinderna blev varma.
Elin blev blek men tog sig snabbt samman.
»Javisst… jag minns nu. Men jag minns inte saker som inte intresserar mig», fräste hon och korsade armarna.
»Du lovade betala tillbaka om två veckor. Nu har en månad gått, jag vill ha tillbaka mina pengar.»
Då exploderade hon.
»Har du ingen skam i kroppen!» skrek hon så alla vid andra bord vände sig om. »Mina barn var sjuka, och du kräver pengar! Naturligtvis förstår du inte, du har ju inga egna barn!»
Det kändes som ett slag. Elin gick till attack.
»Och presenten då? Vi köpte en present till dig! Vi glömde bara den hemma. Den kostade fem tusen! Så vi är kvitt. Jag trodde inte du kunde vara så snål!»
»Vilken present? Ni har inte gett mig något», viskade jag chockad.
»Vi glömde! Men den finns!» vrålade Elin. »Kom, Ola, vi går! Här respekterar de oss inte!»
Hennes man tuggade klart en kycklingben, torkade munnen med ärmen och följde efter utan ett ord.
När de gått kom min svärmor — Ingrid. Hon tog mig lugnande under armen och förde mig åt sidan.
»Det är ditt eget fel att du lånade ut. Jag lånar aldrig till min dotter. Om jag ger något, vet jag att jag inte får tillbaka det. Dina fem tusen gick till halsbandet du såg på henne.»
Jag kunde inte andas.
»Och ingen present har köpts. Bara en lögn. Var tacksam att du inte betalade med din hälsa. Se det som en läxa.» Hon blinkade, som om hon givit mig en livsvisdom.
Elin slutade prata med oss. Åtta månader gick. Inga samtal, inga meddelanden. Sedan, plötsligt — ingen födelsedagshälsning. Och hon blev arg.
»Jag trodde ni åtminstone skulle skicka en överföring», ringde hon och anklagade mig.
»Fick du ingen?» sa min man förvånat. »Kolla oktober förra året. Fem tusen.»
»Väldigt roligt!» väste hon och lade på.
Vi hördes inte mer. Fem år senare träffades vi — på Ingrids begravning. Efter ett halvår sålde vi lägenheten och delade pengarna. Sedan dess har ingen av oss ringt först. Och, sanningen att säga — det kändes lättare.
