”Jag trodde nästan du inte skulle komma tillbaka…” – en historia om ett återvändande
När Erik kom hem från jobbet slängde han väskan på golvet, sparkade av sig skorna och gick in i köket:
– Vad blir det för middag? frågade han som vanligt.
Linnea vände sig inte ens om.
– Inget. Men det spelar ingen roll. Idag pratade jag med hyresvärden. Jag sa att vi flyttar i slutet av månaden.
Erik stelnade till.
– Va? Vi kom ju överens om att vi inte hittat något nytt ställe än.
– Varför leta? vände hon sig mot honom med ett leende. Vi ska flytta… till din exfru, Karin.
Han sjönk ner på en stol, chockad.
– Linnea, är du klok?
– Helt. Du sa själv att en del av lägenheten fortfarande är din. Vi sparar pengar, jag har redan hittat en förskola för Albin i närheten, och affärerna är precis runt hörnet.
Erik kände hur luften trycktes ur bröstet. Han hade inte känt sig herre över sitt eget liv på länge. Jobbet betalde mindre, bygget han satsat på var försenat, och pengarna var knappa.
Med Linnea hade det länge varit stormigt. Hon var yngre, krävande och van vid lyx. En gång hade det känts lockande. Nu var det bara utmattande.
Han tvekade länge men ringde till slut Karin.
– Vi har problem. Vi behöver bo här några månader.
– Det är din lägenhet också, Erik. Såklart ni kan komma, svarade hon lugnt.
När de kom dit såg Linnea sig omkring och fnös missnöjt:
– Lite mörkt, sa hon och gick genom rummen med skorna på. Men duger.
Karin sade inget. Men när de kom till köket satte hon gränser:
– Vi städar turvis. Lagar egen mat. Kylen delar vi men med egna hyllor.
Linnea var upprörd:
– Vi har inte anmält oss för att leva enligt regler!
– Och vi har inte anmält er till ett pensionat, svarade Karin utan att höja rösten.
Nästa månad blev en mardröm. Linnea hackade på Karin, antydde att hon borde flytta. Men Karin höll stånd. Erik teg, för han visste att allt var hans fel.
En dag sa Karin:
– Jag ska till mina föräldrar. Vila lite. Bara… förstör inte lägenheten.
Linnea knappt kunde dölja sin glädje. Nästa dag började hon igen:
– Jag har beställt en designprojekt, valt kakel, måste betala…
Erik exploderade:
– Har du tappat förståndet?! Vi har inte diskuterat det här. Jag ger dig inte en krona!
– Och vem är du att bestämma? fräste hon. Du har inte varit en man på länge, bara en plånbok som nästan är tom.
På kvällen packade hon väskorna.
– Albin och jag åker till Göteborg. Vill du ha tillbaka oss – kom. Och ta med pengar.
Erik sa inget, tog fram sitt kort och slängde det i väskan.
– Jag träffar min son på söndagar.
När dörren stängts bakom dem kände Erik frihet för första gången på åratal. Han stod vid fönstret och stirrade länge på ån.
En vecka senare kom Karin hem. Tyst, som alltid. Han hörde vattnet i badrummet och rusade dit, glömt att någon annan nu var där igen.
– Förlåt… muttrade han när han såg henne.
Hon gick ut i köket, och han sa, utan att vända sig om:
– Jag tror jag fortfarande älskar dig.
– Jag också, Erik. Men vi kan inte gå tillbaka. Bara börja om.
– Jag är redo, viskade han.
– Redo, han… hon skrattade torrt. Känner redan att jag måste försörja dig igen. Nåväl, hungrig?
– Javisst. Har inte ätit sen i morse.
– Då kan du skala potatis. Här gör vi allt själva, om du inte visste det.
