Idag skriver jag med tungt hjärta. Min son hyrde ut vår lägenhet utan att ens informera oss. Vi gav honom allt, och står nu här med tomma händer.
Jag och min man, Lars, gifte oss när vi båda var tjugotre år. Jag var redan gravid, men lyckligtvis hann vi avsluta våra lärarutbildningar. Våra familjer var enkla – inga rika släktingar, inga arv. Från första stund fick vi kämpa för att klara oss.
Jag tog knappt föräldraledighet. Jag hade ingen mjölk – kanske av stress eller brist på näring – så vi började tidigt med ersättning. Vid elva månader hamnade han på dagis. Där lärde han sig äta med sked, gå på pottan och somna utan vagga. Under tiden slog Lars och jag oss slita – först hyrde vi, sen bodde vi i studentkorridor, tills vi äntligen sparat ihop till en etta. Åren gick och vi köpte en tvåa i en bra del av Göteborg.
För några år sen köpte vi en tomt i Dalsland. Lars byggde ett litet trähus: två rum, bastu, vedspis. Vi inredde det och satte upp en trädgård. “Nu kan vi äntligen andas”, tänkte vi. Bara fyrtiosex år gamla, ett helt liv framför oss.
Men vår son, Emil, bestämde sig för att gifta sig vid tjugotre. Hans fästmö, Lovisa, kom från en välbärgad familj, de studerade juridik tillsammans. Hennes föräldrar hade en stor villa i Lidingö, fina bilar, eget företag. Deras dotter ville givetvis ha en stor bröllopsfest, limousin, bröllopsresa och… en egen lägenhet.
Lars och jag kände alltid skuld över att Emil växt upp mellan dagis, fritids och lektioner medan vi jobbade. Vi kompenserade med presenter: leksaker, kläder, resor, privatlärare. Till artonårsdagen gav vi honom en begagnad men pålitlig bil. Vi betalade hans studier. Så nej, vi kunde inte säga nej nu heller. Vi gav honom våra besparingar till bröllopet och… överlät vår lägenhet till honom. Själva flyttade vi till stugan.
Lovisas föräldrar tog ett annat tillvägagångssätt – de spenderade på dottern: pälskappa, guld, nyinredning. Först var Emil tacksam, men så småningom förändrades han. Han ringde allt mer sällan. Först kom han var fjortonde dag, sedan en gång i månaden. Till slut hörde vi inget alls.
En dag träffade vi en gammal granne på torget, och hon sa i förbifarten:
“Visste ni inte att er lägenhet hyrs ut? Emil och Lovisa bor hos hennes föräldrar, de säger att det är bekvämare där.”
Lars blev kritvit i ansiktet, knappt stående. Vi ringde Emil direkt. Hans röst var iskall:
“Ni gav mig lägenheten. Lovisa vill inte bo i er ‘gammeldags skrubb’, och att hyra själva är för dyrt. Låt hyresgästerna betala.”
När vi försökte prata om förtroende och anständighet skrek han tillbaka:
“Jag har levt som en fattiglapp hela mitt liv! Andras föräldrar har ordning på saker – men ni? Lärare som bara kan predika moral! Jag är trött på att skämmas inför min svärfar för att mina föräldrar är vanliga lärare!”
Efter det agerade vi. Inga rättstvister – vi åkte till lägenheten, förklarade för hyresgästerna. De förstod och flyttade ut inom en månad.
Nu bor vi här igen. Ingen kontakt med Emil. Lars mår dåligt, jag också. Ja, vi gav honom allt – villkorslöst, av kärlek. Och står nu här med tomma händer och brutna hjärtan.
Kanske förstår han en dag. Kanske aldrig. Men jag vet en sak: offra aldrig allt för dem som inte vet vad värdet är.
