Min svärmor som aldrig kan sitta still
När min svärmor, Birgitta Andersson, meddelade att hon skulle flytta till sin mamma, mormor Maj-Britt, ute på landet och lämna sitt hus till mig och Anders, var jag nära att hoppa av glädje. Ett eget hus! Rymligt, med trädgård, veranda där vi kunde uppfostra barn och ha grillkvällar på helgerna – det var ju en dröm! Vi började genast planera hur vi skulle inreda rummen, måla väggarna och bjuda över vänner på inflyttningsfest. Men som det visade sig, hade Birgitta ingen intention att sitta still vare sig på landet eller någon annanstans. Hon dyker upp hela tiden, vänder hela huset upp och ner, och jag vet inte längre hur jag ska hantera den här påfrestningen. Hon är energisk, det förnekar jag inte, men hennes vanor och ständiga besök gör att vår dröm känns som en evig cirkus.
Allt började för ett halvår sedan. Birgitta, som för övrigt är över 60, bestämde sig plötsligt för att hon ville vara närmare sin mamma, mormor Maj-Britt, som är hela 85 år. “Jag måste hjälpa mamma”, förklarade hon. “Och er unga behöver ju ett hem.” Vi blev överlyckliga. Huset var stort, välbyggt, med en trädgård och till och med ett gammalt äppelträd. Vi började genast prata om renoveringar och fantasera om ett barnrum till vår son och ett kontor till Anders. Birgitta packade sina saker, lämnade hälften av möblerna och åkte till byn, som ligger tre timmar bort. Då tänkte jag: “Nu blir det lugnt och skönt!” Vilket misstag.
Två veckor senare stod hon i dörren igen. “Jag saknade stan!” sa hon och släpade in en jättelik väska. Jag, naiv som jag var, trodde hon bara skulle stanna över helgen. Men nej, Birgitta blev en hel månad. Under den tiden flyttade hon runt alla möbler i vardagsrummet för att “det skulle bli bättre energimässigt”, planterade om mina blommor eftersom jag “vattnade dem fel” och började till och med laga middagar som Anders nu undviker. Hennes specialitet är en löksoppa med så mycket lök att ögonen tåras bara man går in i köket. Jag försökte antyda att vi har våra egna vanor, men hon bara viftade bort det: “Saga, du är ung, du lär dig hur man sköter ett hem!”
Till slut orkade jag inte längre. “Birgitta”, sa jag, “vi är tacksamma för huset, men det är vårt nu. Låt oss leva som vi vill.” Då svarade hon bara: “Åh, Saga, gnäll inte, jag gör ju mitt bästa!” Och så åkte hon tillbaka till byn. Jag trodde det var ett engångsfenomen. Men nej.
Sedan dess har hon fortsatt dyka upp och lägga sig i allt. Hon kommer utan förvarning, ibland på några dagar, ibland på veckor. Och varje gång är det som en storm. Hon anser att vår trädgård är “försummad” och börjar gräva i rabatterna, rycker upp mina rosor eftersom de är “meningslösa”. Eller så städar hon frenetiskt och slänger mina gamla tidningar, som jag för övrigt samlade på. En gång tog hon med en gammal byrå från landet och placerade den mitt i vårt vardagsrum – “en familjeklenod”, sa hon. Anders bara skrattade: “Mamma, du borde bli inredningsarkitekt!” Jag skrattar inte längre. Jag håller på att bli galen.
Det roliga är att allt verkar gå bra för Birgitta i byn. Mormor Maj-Britt, trots sin ålder, är pigg – hon sköter trädgården, mjölkar getterna och sitter och skvallrar med grannarna. Men Birgitta säger att hon “har tråkigt” och måste “kolla hur ni klarar er”. Kolla! Och då säger jag inget om hur hon försöker läxa upp mig i hur jag ska uppfostra vår son. “Saga, du är för mjuk, han borde hjälpa till mer!” säger hon, samtidigt som hon skämmer bort honom med godis och låter honom titta på tecknat till midnatt. Jag vet inte hur jag ska få henne att förstå att det här är vårt hem, inte hennes.
Igår orkade jag inte mer och pratade med Anders. “Anders”, sa jag, “din mamma gör oss galna. Kan du inte be henne komma hit mindre?” Men han bara: “Saga, hon vill ju bara hjälpa. Ge henne tid, hon vänjer sig vid landet.” Tid? Jag är på bristningsgränsen! Nyligen sa hon att hon tänkte bo här hela sommaren för att “hjälpa till i trädgården”. Jag föreställde mig tre månader av hennes “hjälp” och höll på att få panik. Och igår ringde hon och sa att hon hittat en “perfekt hund” åt oss – någon lurvig byhund hon hittat. “Ni behöver ett husdjur!” sa hon. Anders blev helt exalterad, medan jag bara ville gömma mig. Vi har redan nog med “husdjur” i form av min svärmor.
Jag funderar på lösningar. Kanske föreslå någon kurs i stan? Stickning, dans – vad som helst bara hon har något att göra. Eller köpa en resa till Medelhavet åt henne? Annars kanske jag snart flyr till ett annat land. Skämt åsido, men det här börjar bli ohållbart. Anders lovar att prata med henne, men jag vet att han tycker synd om henne. Jag tycker synd om mig själv och vår dröm om ett lugnt hem.
Undrar om andra har liknande svärmödrar? Och hur gör de? Jag är nära att skriva en handbok: “Så överlever du en hyperaktiv svärmor”. Just nu försöker jag bara hålla mig lugn och påminna mig om att huset är vårt och Birgitta bara är en gäst. Men om hon verkligen tar med sig den där hunden, tror jag jag gömmer mig i källaren resten av sommaren. Eller packar en väska.
