Tja, vad tror ni? Min svärmor Marita Elisabets släktingar kom på besök två veckor före påsk, och av allt att döma har de ingen brådska att åka hem.
Jag, Elin, vet inte om jag ska skratta eller gråta. Gästerna är en riktig present, och de verkar tro att vårt hem är deras privata hotell. Marita Elisabet, istället för att säga åt dem, nickar bara instämmande och bjuder på bullar. Och min man, Erik, låtsas som om det inte är hans problem. Nu bestämde jag mig för att berätta allt, för jag är nyfiken på vem som ger upp först – jag eller de.
Det började en morgon när jag vaknade av oväsen i köket. Jag tänkte, kanske har Erik bestämt sig för att överraska mig med frukost? Jo, visst! När jag kommer in sitter det en hel delegation där: moster Birgitta, hennes man Göran och deras dotter Linnea, från någon avlägsen by där livet verkar tråkigare än i vårt kylskåp. De kom “till påsk”, men tydligen menar de att högtiden börjar två veckor i förväg. Marita Elisabet, strålande som ett påskägg, stod redan vid spisen och lagade pyttipanna. “Elin, det här är släkten!” sa hon. “Vi måste ta emot dem ordentligt!” Jag tittade på resväskorna i hallen och förstod – det här kommer ta tid.
Moster Birgitta är högljudd som en brandvarnare. Redan i dörren började hon berätta om hur dyrt allt är i deras by, medan vi har “storstadens lyx”. Samtidigt inspekterade hon vårt hus. “Åh, Elin, varför har ni så dammiga gardiner? Vad är det för fläckar på mattan?” frågade hon medan hon rotade i skåpet som om hon kontrollerade hur jag viker tvätten. Jag bet ihop och sa inget, men inuti kokade jag. Hennes man, Göran, är motsatsen – tyst som en mussla. Han sitter i vardagsrummet hela dagarna, tittar på TV och ber om att få byta kanal till “något med fiske”. Linnea, deras tjugoåriga dotter, lever i sin telefon men lyckas ändå äta upp hälften av våra matförråd. En gång när jag kom in i köket håller hon på att äta min favorityoghurt. “Jag trodde den var till alla!” sa hon. Jo, till alla utom dig, Linnea!
Marita Elisabet, istället för att antyda att de borde dra vidare, gör bara saken värre. Hon lagar mat som om det vore bröllopsmiddag varje dag: pyttipanna, köttbullar, pannkakor, kanelbullar. Och gästerna är, så klart, förtjusta. “Marita, du är vår matgudinna!” kuttrade moster Birgitta medan hon bad om mer. Jag försökte prata med svärmor och föreslå att hon inte borde skämma bort dem så, men hon bara viftade med händerna: “Elin, hur kan du? Det är ju släkten! De hälsar på en gång vart hundrade år!” Jo, och nu verkar det som att de tänker stanna i hundra år till.
Min man, Erik, är expert på att hålla sig neutral. Jag sa till honom: “Erik, prata med din mamma, få henne att säga åt dem att åka hem.” Men han bara suckade: “Elin, var tålmodig, de är gäster.” Gäster?! Det här är ingen längre ett hem, det är ett vandrarhem! Nu måste jag boka tid för att få gå på toa, för Linnea står där i timmar och tar selfies. Och igår tog moster Birgitta på sig att “hjälpa till med städningen” och skurade min favoritstekpanna så att inget fastnar längre. “Jag trodde det skulle bli bättre!” sa hon. Bättre för soporna, kanske.
Det roligaste är att de redan gör framtidsplaner. Moster Birgitta har redan sagt att hon vill stanna kvar till Valborg för att “se hur ni firar här”. Göran drömmer om att åka ut och fiska med Erik, och Linnea vill åka till köpcentret för att shoppa eftersom de “inte har bra kläder” i sin by. Jag sitter och undrar: när tänker de åka? Och framför allt – hur ska jag klara mig dit utan att gå sönder?
Jag har börjat fundera på hur jag ska få bort dem. Kanske påstå att vi ska renovera? Eller att vi ska på semester? Men Marita Elisabet verkar bara glad över invasionen. Igår föreslog hon till och med att vi skulle bjuda in grannarna till en stor påskmiddag. “Så alla får se vilken sammanhållen familj vi är!” sa hon. Sammanhållen, ja, men jag känner mig redan som en främling i mitt eget hem.
Det enda som räddar mig är humor. På kvällen, när alla sover, häller jag upp te och tänker på att skriva en bok: “Hur man överlever en släktinginvasion”. Där ska det finnas kapitel om hur man gömmer mat, hur man ler när man vill skrika, och hur man låter bli att mörda sin svärmor för hennes gästfrihet. Men ärligt talat, jag vet att det här bara är tillfälligt. De kommer åka, och vårt hem blir vårt igen. Tills dess räknar jag dagarna till påsk och ber innerligt att moster Birgitta inte bestämmer sig för att stanna till sommaren.
Undrar om någon annan har såna här släktingar? Och hur hanterar ni dem? För jag håller på att tappa det, men jag tänker inte ge upp. Kanske blir jag en zenmästare till påsk. Eller åtminstone lära mig att gömma yoghurten där Linnea inte hittar den.
