Jag har varit gift i fyra år och under all denna tid har jag försörjt min man.
Jag är 32 år gammal och har varit gift med en man som blivit en tyngd för mig. Jag, Elin, bor i Göteborg och har ensam burit ansvaret för hushållets ekonomi hela tiden. Min man, Lars, är åtta år äldre än jag, och jag är trött på att tiga om hans ansvarslöshet. Idag orkade jag inte längre och bad honom för första gången om pengar, men istället för stöd fick jag bara förolämpningar och hot om att han skulle lämna mig. Mitt liv har blivit en tragedi, och jag vet inte hur länge jag står ut med detta.
Lars och jag har varit gifta i fyra år, men under denna tid har jag aldrig känt mig trygg eller älskad. Lars var gift tidigare och har en dotter från sitt första äktenskap. När hans förra äktenskap tog slut flyttade han tillbaka till sina föräldrar, och när vi träffades lät han det låta som om han sov hos en vän. Senare upptäckte jag att det var en lögn, men då blundade jag för det och trodde att kärleken skulle fixa allt. Lars jobbar som säljchef på ett stort företag, och hans arbete är en ständig stress. Han far ofta upp, skapar bråk och tar ut sina känslor på mig. Jag har aldrig fått något stöd eller omtanke från honom, och hans hetsiga temperament har blivit en svår prövning för mig.
När jag har haft svåra stunder i livet och verkligen behövt hans stöd har Lars bara packat sina väskor och åkt till sin mamma. En gång orkade jag inte vara ensam och bönade honom komma tillbaka efter en vecka. Vi bor i min lägenhet, som jag köpte innan vi gifte oss, och jag betalar alla räkningar och handlar mat ensam. Lars har aldrig visat mig sina pengar. Han påstår att han sparar till vår “gemensamma dröm” – ett hus i fjällen där vi ska leva lyckliga. Men dag efter dag tvivlar jag på om jag någonsin kommer att se det huset. Hans ord känns som tomma löften, och jag är trött på att tro på sagor.
Förra vintern steg elkostnaderna, och jag samlade mod och bad Lars hjälpa till att betala. Han lovade, men en månad gick och jag såg inga pengar. Min trötthet på situationen nådde sin gräns. Jag orkar inte försörja en vuxen man som lever på mig. Vad händer om vi får barn? Måste de börja jobba som små för att förkostra sin egen far? Det är absurt! I slutet av månaden stod jag inte ut längre och frågade Lars rakt ut om han tänkte betala hyran. Istället för ett normalt svar flög han upp, anklagade mig för otacksamhet och började packa igen, med hot om att lämna mig.
Jag förstår inte varför han behandlar mig så här. Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Mitt hjärta bryts av smärta och förvirring. Jag kan inte ständigt uthärda denna orättvisa, men varje gång han lämnar och kommer tillbaka knäcker det mig mer. Fyra år har jag burit denna börda ensam, men nu är jag vid gränsen. Hur länge kan jag hålla ihop innan mitt liv kollapsar under tyngden av hans likgiltighet?
