Efter förlossningen omgav min svärmor mig med sådan omtanke att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna – medan min egen mamma inte ens ringde.
Det finns ett talesätt: “Vad ögonen inte ser, det sörjer inte hjärtat.” Jag tänker allt oftare på det efter samtal med min mor. Det känns som om hon har glömt att hon inte bara har en son, utan också en dotter. Hur annars kan man förklara hennes likgiltighet?
Efter gymnasiet flyttade jag från min hemby, för jag såg ingen framtid där. Jag ville bryta mig loss, nå något i storstaden. Studera på universitetet, skaffa ett yrke, bygga mitt liv. Där träffade jag också min man, vi gifte oss, och strax efter föddes vårt barn. Och om det inte varit för svärföräldrarna hade det varit oerhört svårt för oss.
Mans föräldrar hjälpte till med kontantinsatsen till bolånet. Vi bodde till och med hos dem i två år för att spara till ett eget boende. Det var tufft, men vi klarade det. Min svärmor blev som en andra mamma för mig – hon lärde mig mycket, stöttade mig. Ändå drömde jag om en egen plats. Inte för att jag inte älskade dem, utan för att jag ville ha vårt eget hem.
Men min mamma… Hon var nästan helt frånvarande i mitt liv. Sällsynta samtal, och då mest för att klaga eller berätta någon ny saga om min bror. Under hela samtalet frågade hon aldrig hur jag mådde. Men jag visste vilka betyg min bror fick, vilka jeans han hade och hur mycket han hade vuxit under sommaren. Det var så ända sedan universitetstiden. Hon brydde sig aldrig om mina tentor, men skröt alltid om brors toppbetyg i idrott.
Jag vande mig. Men när vi äntligen köpte vårt hem och tog bolån, ringde jag henne för att dela glädjen. Och vad hände? Hon lyssnade knappt. Hon hade viktigare nyheter – min bror skulle gifta sig!
“Tänk dig, en så fin tjej! Dottern till tant Majken, kommer du ihåg henne? Bröllop om en månad! Så mycket att göra!”
Hon pratade glatt om lokalhyra, klänningsval, gästlistan… Jag mindes hur hon inför mitt bröllop sa att fest var bortkastade pengar. Till slut kom hon inte ens, hon påstod att hon var sjuk. Jag tror fortfarande hon bara inte orkade.
Min bror var nitton, bruden arton – var fick de pengar till bröllop? Antagligen hjälpte mamma och svärföräldrarna till. Men till oss sa hon bara: “Ni kan väl komma om ni hinner.” Vi åkte inte. Det var mycket jobb, och ärligt talat ville jag inte. Min relation med min bror var alltid kylig, och på mamma var jag arg.
Ett halvår senare ringde mamma igen. Inte för att fråga hur vi hade det, utan för att berätta att de köpt en lägenhet åt min bror och hans fru – precis bredvid hennes eget hus.
“Varför lån? Vi sålde mormors lägenhet, svärföräldrarna hjälpte också till, allt sammanlagt – så blev det!”
Mormors lägenhet… Mamma sa alltid att hon skulle hyra ut den på pensionen. När jag bodde i hyreslägenhet med barn och man så kom det aldrig för henne att erbjuda den till oss. Inte en krona fick vi. Men här – presenter, omtanke, hjälp.
Men det värsta kom när jag var gravid. Jag var så rädd. Jag ville ha min mamma där. Även om bara lite grann, även om bara i början. Jag erbjöd att betala resan – bara hon kom. Men hon kunde inte. Hon sa att min brorsdotter var förkyld och att hon stannade hos henne. Som om brudens mamma inte fanns. Men det spelade ingen roll.
Min svärmor förstod direkt. Hon kom till sjukhuset, kramade om mig, hjälpte mig packa, förberedde hemmet. Efter förlossningen var hon där varje minut. Hon matade, städade, promenerade med barnet medan jag låg och grät – av tacksamhet. Och mamma? När jag skickade ett SMS om mitt barns födelse svarade hon bara: “Grattis.” Inget mer. Ingen fråga om hur jag mådde, hur bebisen mådde, hur förlossningen gått.
Två veckor senare – inte ett ljud. Sedan ringde hon till slut, men bara för att skryta om att “lilla tösen nästan kan gå.” Hon menade min brorsdotter. Jag svarade inget, lade bara på. Sedan dess ringer jag inte. Och hon ringer inte heller.
Kanske är det bäst så. Jag är trött på att känna mig oviktig. Mamma verkar tro att hon bara har ett barn och en barnbarn. Låt det vara så. Men det gör ändå inte ont mindre…
