Skatten i trädgården: en familiedramatik i Skogsby
Astrid Larsson hade just avslutat städningen i huset. Det var dags att duka bordet. Igår hade hon lagat en aromatisk grönsakssoppa – så god att man slickade sig om fingrarna! Plötsligt hördes ett högt rop utifrån. Kvinnan höll på att tappa sleven ur handen, hjärtat hoppade till av överraskning.
“Farmor! Farfar! Kom hit, jag har hittat något!” ropade deras barnbarn Emil.
Astrid och Erik Larsson skyndade ut i trädgården.
“Farfar, titta!” Emil höll något i handen, strålande av iver.
Men det var något annat som fångade Astrids uppmärksamhet.
“Emil, när hann du gräva om alla rabatter?” utbrast hon och stirrade på den prydligt uppgrävda jorden.
“Jag gjorde mitt bästa”, svarade pojken stolt. “Men titta vad jag hittade!”
Erik tittade på föremålet i Emils hand och stelnade till av förvåning.
*
Tidigare samma morgon hade Astrid talat i telefon med sin dotter. När hon lagt på ropade hon till sin man:
“Erik, de skickar hit Emil!”
Erik tittade upp från laptopen där han just spelat patiens och frågade förvirrat:
“Vilken Emil?”
De hade tre barnbarn. Den äldsta, Johan, var redan tjugo och klar med yrkeshögskolan. Barnbarnet Elin hade precis tagit studenten och skulle börja på psykologlinjen. Föräldrarna kunde inte sluta berömma henne – ambitiös och ständigt upptagen av studier. Hon skulle säkert inte åka någonstans.
“Vad menar du, Erik, som om du inte vet!” fräste Astrid. “Vem av dem som är lat och odisciplinerad? De äldre växte vi upp med ordentligt när vi fortfarande orkade. Men den yngste, vår Emil – helt omöjlig! Klarade nyss femte klass med tre treor, skamligt! Och du sitter bara och spelar kort, sån farfar!”
“Vad kan jag göra? Var och en är smed sin egen lycka!” muttrade Erik, och upprepade sin favoritfras.
“Ja, men inte riktigt. När han kommer får vi se hur duktig smed han är!” förklarade Astrid beslutsamt.
“Du borde inte ha sagt ja”, knotade farfar. “Han är bortskämd och olydig. Yngstebarnet, så klart han får sin vilja fram. Vad ska han ens göra här? Sitta med telefonen medan du står och lagar mat? Vet du hur stora aptiter de har i den åldern?”
Erik stängde av laptopen med en suck.
“Jag går och gräver om dina rabatter, det blir väl något.”
“Åh, rabatterna!” skrattade Astrid. “Tre fläckar jord för persilja och morötter. Varför är det bara mina rabatter? Vårt barnbarn är vårt gemensamma ansvar!”
“Jag har inte glömt!” muttrade Erik. “Det är du som glömmer hur du själv var i hans ålder. Inte ens hans föräldrar klarar av honom, så hur ska vi lyckas?”
“De tog förresten hans telefon”, tillade Astrid.
“Ja, det blir ju bara värre!” Erik lämnade rummet i dåligt humör.
Astrid började förbereda middagen. Plötsligt slogs ytterdörren upp – Erik var tillbaka.
“Varför är du redan här?” frågade hon och skakade ner de hackade grönsakerna i den sjudande kycklingbuljongen.
“Regnet häller ner, Astrid! Se ut genom fönstret!” Erik såg nästan lättad ut över att slippa gräva i blöt jord. “Vi köper allt i affären istället.”
“Som din mor brukade säga: ‘Regn är latmaskens bästa vän’,” log Astrid.
“Vem är det som är lat?” spottade Erik ur sig. “Mig kallar du lat? Är det så du har det, Astrid?”
“Gå nu och knorra inte! Hämta en filt och kudde från förrådet, Emil kommer snart!”
*
“Emil borde stanna hemma med sina föräldrar, vilken idé”, knotade Erik hela kvällen. “Slut på friden, de ger oss en prövning på vår ålderdom! Vi har redan gjort vårt!”
Nästa morgon stannade en bil utanför deras hus i Skogsby. Därifrån klev Emil ut – sur och missnöjd. Han log dock när han hälsade på farmor och farfar, men rynkade strax pannan igen:
“Vad ska jag ens göra här?”
“Precis min tanke, här finns inget att göra”, muttrade Erik för sig själv.
Men Emil hörde.
“Farfar, är du inte glad att jag är här?”
“Vad finns det att vara glad över? Du ser sur ut, och du är bara till besvär!”
“Mamma, hörde du vad farfar sa?” vände sig Emil mot sin mor, men hon avbröt honom:
“Pappa, mamma, bry er inte om honom, han gnäller alltid, det är åldern. Okej, jag åker nu och hämtar Emil senare. Här är hans telefon ifall ni behöver. Och oroa dig inte, man måste upprepa saker tusen gånger för honom. Alla ungar är så konstiga nu för tiden”, viskade hon och körde iväg.
“Ingen bryr sig om oss”, muttrade Erik. “Släppte av pojken och försvann.”
“De har aldrig tid”, suckade Emil, kastade ryggsäcken över axeln och släntrade in i huset.
“Erik, kan du gräva om rabatten idag?” bad Astrid. “Annars hinner jag inte så något.”
“Astrid, nu får det vara nog med den rabatten! Min rygg värker, vill du att jag ska bli sängliggande? Du hittar nog inga skatter där. Be barnbarnet istället, han är ung och stark!” frustade Erik.
“Vilken skatt, farfar?” dök Emil upp från rummet.
“Det var väl sagt, du hör ju ändå inget”, konstaterade Astrid. “Jo, en gång hittade farfar en gammal låda när han grävde.”
“Vad fanns i den?”
“Är du nyfiken? Jag visar dig sen.”
“Farmor, var ska jag gräva? Jag har inget annat att göra”, erbjöd sig Emil plötsligt.
“Gå du, spaden finns i uthuset. Tre rabatter bakom huset, välj vilken du vill”, nickade Astrid.
Emil försvann som en vind.
“Han letar efter skatter”, flinade Astrid. “Ska vi lägga något där?”
“Jag har inget att göra! Två hack med spaden sen ger han upp, latmask som han är!” avfärdade Erik.
“Ja ja, vem som säger det”, skakade Astrid på huvudet.
Emil höll på i rabatterna i över en timme. Erik, sårad av att bli kallad lat, gick till uthuset för att städa. Astrid tog hand om hushållet och började laga middag. Gårdagens soppa doftade så gott att det vattnades i munnen.
Just då ringde dottern:
“Mamma, jag glömde säga, Emil är så kräsen nu. Han äter inte soppa, bara pizza och smörgåsar. Jag lämnade mat till er, låt honom äHan tittade ut genom fönstret och såg Emil stå mitt i trädgården med något glänsande i handen – en gammal, rostig nyckel som såg ut att kunna öppna något länge förgätet.
