På grund av en kyckling sparkade jag ut min man. Och jag ångrar det inte ett dugg.
Den dagen var Malin helt slut. Hela morgonen hade gått åt till städning, tvätt, att plocka undan leksaker och moppa golven. När hon äntligen kikade in i ugnen låg kycklingen med potatis och gyllenbrunade, och doften fyllde hela köket.
“Bara tio minuter till,” mumlade hon, ställde in timern och skyndade sig till badrummet – hon hann nog göra rent kaklet på den tiden. Allt gick som smort. Tills ytterdörren smällde igen.
“Antar att barnen är hemma,” tänkte Malin, men i dörren stod inte sonen eller dottern, utan hennes man – Anders, som på morgonen hade sagt att han var “i garaget.”
“Åh, vad gott det luktar!” gnuggade han händerna. “Älskar din kyckling!”
“Kalla på barnen, så kan vi äta,” ropade Malin och gick tillbaka till diskhon.
Ett ögonblick senare hördes små bara fötter stampa genom lägenheten, någon kastade sina skor, någon skrattade högt. Malin hörde att barnen bråkade och gick ut, utan att vänta på timern.
“Vad händer?” frågade hon, stående i gummihandskar.
“Jag vill ha ett lår!” skrek tioåriga Elsa.
“Jag med!” hojtade åttaårige Viktor.
“Det finns två,” sa Malin och slog ut med händerna.
“Nej! Det finns bara ett kvar!” stampade Elsa i golvet.
Malin gick fram till bordet. Visst – halva kycklingen var borta. Bara bröstet och en ensam potatisbit fanns kvar.
“Var är pappa?”
“Han gick. Tog halva kycklingen och stack,” muttrade sonen.
Malin tog telefonen och ringde – Anders svarade inte. Hon snappade åt sig nycklarna och rusade ut. Inombords kokade hon: igen! Han hade tagit det bästa åt sig själv. Fast den här gången – inte ens åt sig själv, utan åt sina kompisar. Det här var inte bara girighet längre – det var svek mot hela familjen.
Bakom huset, vid lekplatsen, satt Anders med sina polare. I handen – en öl, på kolorna – just den kycklingen. De skrattade, åt, slickade fingrarna.
“Skäms du inte?” ställde sig Malin framför dem, ögonen blixtrade.
“Gå hem, vi pratar sen,” morrade Anders och kastade en blick på “grabbarna.”
“Nej, vi pratar nu! Du snodde maten jag lagade till mina barn! Är du inte skamsen? Är det inte nog att du alltid tar det bästa åt dig – nu ska du även bjuda dina kompisar på det som inte ens är ditt?”
“Gå nu, innan jag tappar humöret,” svarade han vasst och grep henne i armen.
“Vad håller du på med?!” ryckte Malin sig loss. “Du är inte bara en självisk jävel, du är en tjuv, Anders. En tjuv som snor mat från sina egna barn och matar alkisar.”
“Sluta tjafsa, Malin,” han blev arg, kände sig förnedrad framför kompisarna. “Det var bara den här gången.”
“Bara den här gången? Och frukten då? Och kavjaren från mamma som du slevade i dig på en dag? Och grillen när du lämnade brända småbitar till barnen och tog de saftigaste bitarna själv?”
Malin vände sig om och gick.
På kvällen, när han kom hem, stod hon vid fönstret.
“Du skulle sett dig själv,” flinade Anders. “’Skilsmässa över en kyckling.’ Du borde vara med i ett tv-program.”
“Jag begär skilsmässa,” svarade Malin iskallt. “Du fattar fortfarande inte varför. Inte för kycklingens skull, utan för att du är en självisk, girig gris som inte tänker på någon annan än dig själv.”
“Vart ska jag ta vägen då?” fnös han. “Du är inte ens rolig.”
“Till din mamma. Samma mamma som lärde dig att allt det bästa är ditt. Nu får hon dela med sig.”
Anders gick, trodde att Malin skämtade. Men nästa dag lämnade hon in skilsmässoansökan. Han fick bo hos sin mamma.
Två veckor senare ringde telefonen.
“Du hade rätt,” suckade ex-svärmodern. “Han äter upp allt här också. Jag köper godis, äter en bit – resten försvinner samma kväll. Jag trodde du överdrev. Men han häller till och med upp det sista vattnet i vattenkokaren utan att fråga.”
“Vill du att jag ska ta tillbaka honom?” undrade Malin.
“Nä… bara… klaga lite, antar jag,” hummade svärmodern.
“Ja, då – lycka till. Jag har avslutat mitt liv med den här slukaren av allt. Och vet du vad… jag kan äntligen andas fritt.”
