När jag gifte mig med Erik visste jag att han hade en dotter från sitt första äktenskap. Karin, hans ex, lämnade barnet redan för sex år sedan – packade väskorna och åkte till Tyskland med en ny kärlek, som om inget hade hänt. Sedan dess har hon fått två barn till, hör av sig till sin äldsta dotter två gånger i månaden via video och skickar presenter bara på högtider. Jag har sett hur flickan saknar sin mamma, hur hon stirrar på telefonskärmen och hoppas att modern ska säga: “Kom och bo hos mig.” Men hon har aldrig bett om det, aldrig ens hälsat på. Som om dottern inte fanns.
Först bodde flickan hos Erik mamma, min svärmor. Men det tog inte länge förrän hon tröttnade – skolan, humörsvängningarna, hysterin blev för mycket. Så hon skickade tillbaka barnbarnet till pappan. Erik kom hem med henne, såg mig i ögonen och sa lågt: “Lotta ska bo hos oss nu. På riktigt.”
Jag försökte verkligen vara en bra styvmamma. Köpte kläder, lagade hennes favoriträtter, hämtade från skolan, pratade hjärtevarmt. Försökte bli hennes kompis. Men hon stängde in sig. Det var som om hon byggt en mur mellan oss och inte ens försökte komma närmare. Hon ignorerade mig inte bara – det kändes som om hon med flit visade att jag inte betydde något i hennes värld.
Tre år har gått. Nu är den här flickan tolv. Och hon bor fortfarande hos oss, bestämmer som om det vore hennes lägenhet och inte vår. Varje kväll klagar hon för sin pappa: “Moster Ida tvingade mig att städa efter mig”, “Mostern köpte mig inte det jag ville ha.” Sen ringer svärmor och anklagar mig för att jag “inte bryr mig nog” och att “jag snart ska föda själv, så jag får väl lära mig att vara mor”. Men själv vill hon inte ta hand om barnbarnet ens en timme när jag måste till läkaren eller jobbet.
Det här tar på mig. Jag jobbar, sköter hushållet, lagar mat och är dessutom gravid. Erik tar inte dotterns sida, men han ber mig ändå vara mjukare, mer förstående. Och jag orkar inte längre. Den här flickan har blivit en källa till irritation. Hon är stökig, ohövlig, tackar inte, lyssnar inte och är alltid missnöjd. Hon är inte min, och det försöker jag inte ens dölja för mig själv längre.
Ibland sitter jag på natten i köket och tänker: “Om jag bara hade sagt nej när hon skulle flytta in… Om jag bara hade stått på mig…” Men nu är det för sent. Jag kan inte lämna Erik – vi snart har ett gemensamt barn. Och hur själviskt det än låter, så önskar jag allt oftare att hans dotter själv skulle vilja flytta tillbaka till mormor. Att hon skulle säga: “Jag trivs bättre hos mormor.” Då skulle jag inte övertala henne att stanna. Inte gråta.
Jag vill bara leva i lugn och ro. Utan ständiga anklagelser, utan att kämpa för min plats i det här hemmet. Jag vill att mitt barn ska växa upp med kärlek och harmoni, inte ständig spänning och gräl. Kanske är det här min enda chans att behålla familjen – och inte tappa mig själv på vägen.
