**Dagboksinlägg:**
Jag är inte den sortens kvinna som lättvindigt förkastar en annan människas öde. Livet har lärt mig mycket. Jag har uppfostrat två barn på egen hand, genomgett svårigheter och besvikelser, vet vad riktig omtanke innebär och de sömnlösa nätterna när barnet har feber och man står där ensam – ingen annan behövs. Men ändå finns det saker som inte kan tvingas fram. Till exempel kärlek.
När min son Erik berättade att han skulle gifta sig med en kvinna som redan hade ett barn, protesterade jag inte. Jag stöttade honom som moder, för jag såg att han var genuint förälskad. Och för mig är det viktigaste att min son är lycklig. Att han är älskad och uppskattad. Vem han väljer och vad de har med sig i bagaget spelar mindre roll, bara det är äkta. Jag har aldrig sagt ett ont ord om Lovisa, hans val. Hon uppfostrar sin dotter ensam, fadern lämnade dem – sådana kvinnor dömer jag inte, de förtjänar förståelse. Men…
Sju år har gått sedan de bildade familj. Maja från det första äktenskapet är nu sex år, vårt gemensamma barnbarn Hugo är bara två. Flickan är intelligent, vacker och lugn. Ändå… hon är inte av mitt blod. Visst gör jag allt jag kan. Jag ger gåvor, likadana för båda, utan favoriserande, utan att räkna kronor och ören. Jag kan läsa en saga för Maja, leka med henne, hjälpa henne med läxorna. Men mitt hjärta hör till Hugo. I honom ser jag min Erik, dragen av min framlidne make. Jag smälter av honom, kan knappt andas – så nära känns han. Men med Maja… det är bara en snäll relation. Respektfull, vänlig. Men inte mer.
Det var detta som ledde till grälet med Lovisa. Hon kräver, ser du, att jag ska älska Maja lika mycket som Hugo. Som om kärlek vore en knapp man kan trycka på. Nej, kära du, så fungerar det inte. Jag kan inte spela teater. Jag kan hjälpa, jag kan finnas där, jag kan stötta – men jag kan inte låtsas.
Jag anklagar inte Maja för något. Hon är bara ett barn i en svår situation. Men hon har sina egna farmorar. En bor långt borta, den andra försvann efter skilsmässan – det är inte mitt fel. Lovisa har själv berättat hur hennes mamma jobbar på pension och sällan tar hand om barnen, hur hon ibland inte ens släpper in dem om de inte har mat med sig. Så varför riktas alla anklagelser mot mig?
Till skillnad från min svärmor är jag alltid där. Vid första samtalet. Kommer med kläder, mat, hämtar Maja från klubben. Allt med omtanke. Men endast så mycket omtanke jag kan ge. Mer finns inte. Begär inte det.
Lovisa möter mig allt kallare. Hon iakttar varje gåva, som om hon räknar värdet i huvudet. *”Varför får Maja bara en bok medan Hugo får en leksaksbil?”* Hur ska jag förklara att jag valde boken med omsikt, efter Majas intressen? Men nej – hennes svar är alltid detsamma: *”Du älskar inte min dotter.”* Jag försöker förklara lugnt – jag måste inte älska. Det är något som väcks, något som inte kan tvingas fram. Jag är snäll mot Maja, och det borde räcka.
Jag har också talat med Erik. Lugnt, utan dramatik. Förklarat att jag inte har något emot Maja, att jag försöker vara uppmärksam. Men att tvinga mig att känna lika med båda – det går inte. Och om han och hans fru insisterar på att jag måste känna det jag inte gör – då är det bättre att vi träffas mindre än att låtsas. Han förstod. Han är en klok kille. Men nu står han mellan sin fru och sin mor, som mellan två eldar. Och vet inte vilken sida han ska välja.
Jag… Jag är trött på att förklara det uppenbara. Jag är en farmor. En riktig farmor. Men bara till ett barn – mitt blod. För det andra är jag en snäll vuxen. Det är ärligt. Det är rätt. Inget barn lider av det. Men att kräva mer av mig… det är grymt.
Och vet du vad? Jag är inte ond. Jag är bara inte beredd att dömas för att jag inte kan övervinna mig själv. Det här är mitt hjärta. Min samvetsfråga. Min sanning. Och jag kommer inte vika mig, även om det kostar mig förhållandet med min svärdotter.
