”Vi har tagit hand om ert första barnbarn, nu är det er tur med den yngsta!” sa jag till svärmor.
Min dotter, Elin, har stått inför allvarliga hälsoproblem, och nu, inför hennes andra förlossning, står jag, Karin Lundgren, inför en outhärdlig valssituation. Jag och min man har redan tagit hand om vår äldsta barnbarn, Alma, i tre år, eftersom Elin knappt överlevde den första förlossningen. Men nu vänder sig svärmor, Birgitta Karlsson, som lovade hjälpa till, återigen bort och lämnar oss i förtvivlan. Vi bor i en liten stad utanför Göteborg, och denna situation river mitt hjärta i stycken.
När Alma föddes tog vi henne genast hem från sjukhuset. Elin låg på sjukhus i sex månader och kämpade för sitt liv, och vi kunde inte lämna den nyfödda utan omsorg. Birgitta svor på att hon skulle hjälpa till, men under dessa tre år har hennes ”hjälp” bara varit tomma ord. Hon hade alltid en ursäkt: antingen jobb, ärenden eller resor. Om jag inte hade insisterat skulle hon knappt ha träffat Alma! Jag bad henne komma, och bara då dök hon upp, men bara för en kort stund och med en min som om hon gjorde oss en tjänst.
Nu väntar Elin sitt andra barn, och läkarna varnar: hälsoproblemen kan upprepa sig. Efter den första förlossningen låg hon i fem månader på sjukhus, och vi räddade henne och Alma på mirakulös vis. Då blev jag nästan gråhårig när de ringde från sjukhuset och frågade vem som skulle hämta barnet. Elin kunde inte ens amma, så trots min ålder och högt blodtryck tog jag Alma till mig. Min man och jag är inte längre unga, och jag har också en yngre dotter som inte ens är arton. Men vi hade inget val—jag kunde inte överge mitt barnbarn.
Alma bor hos oss och hälsar på sina föräldrar bara på helgerna. Det passar alla: Elin återhämtar sig, och vi klarar av att ta hand om barnbarnet. Men med en nyfödd kommer jag inte att orka. Jag har inte krafterna att gå igenom sömnlösa nätter, gråt och kolik igen. När Elin bad oss ta hand om det andra barnet kändes det som om marken gick upp i limningen. Jag har högt blödtryck, och Alma, särskilt när tänderna växte fram, tröttade ut mig fullständigt med sitt gråt. Då ringde jag Birgitta och bad henne ta barnet bara för en dag. Hon kom, men lämnade tillbaka Alma efter några timmar med en min som om hon hade flyttat berg.
Birgitta är åtta år yngre än jag men beter sig som en socialfjäril. Hon är välvårdad, ständigt på språng—antingen på spa eller utlandsresor. Män behöver hon inte, hon njuter av sin frihet. Efter Almas födelse lovade hon hjälpa till, men på tre år tog hon barnbarnet bara några gånger, och då bara på min inrådan. Jag föll ihop av trötthet, blodtrycket sköt i höjden, och hon kom tillbaka och klagade: ”Åh, jag är så trött!” Som om jag inte bar barnet i famnen varje dag!
Nu, när Elin är i tredje trimestern, säger läkarna att samma scenario kan upprepas. Jag är panikslagen. Jag orkar inte ta hand om en nyfödd, och Alma kräver redan all uppmärksamhet. Jag sa rakt upp och ner till svärmor: ”Vi har tagit hand om Alma, nu är det er tur.” Men Birgitta hittade genast hundra ursäkter: hon har katter, dyra möbler, hon är sällan hemma, jobb, resor. Hon vill helt enkelt inte bry sig om ett barn. Hon gör inte ens en hemlighet av att barnbarnen är en börda för henne. Jag vet inte vad jag ska göra—var ska den lilla hamna? Inte på ett barnhem väl?
Mitt hjärta brister av smärta. Elin kämpar för sitt liv, och jag vet inte hur jag ska rädda vår familj. Birgitta lever för sig själv, och hon bryr sig inte om vårt lidande. Jag försökte övertala henne att ta hand om det nya barnbarnet i åtminstone ett halvår, men hon viftar bort mig som en irriterande fluga. Alma är vårt ljus, men jag klarar inte av att gå den vägen igen. När jag tänker på att den lilla kanske blir utan omsorg, kvävs jag av tårar. Svärmor lovade att ställa upp, men hennes ord är tomma. Jag vet inte hur jag ska få henne att förstå att detta är hennes barnbarn, hennes blod. Om hon inte vaknar, är jag rädd att vår familj inte kommer att överleva denna börda, och denna tanke krossar mig.
