Mamma genomskådade genast svärmodern och satte stopp för hennes ambitioner
Att stå i skuld till någon är en tung börda, men hundra gånger värre är det när långivaren ständigt trycker sitt ”generösa” uppförande i ansiktet på en och kräver evig tacksamhet. Jag, Lovisa, och min man, Olof, har alltid försökt leva efter våra tillgångar och undvika lån. Men hans mor, Birgitta, tvingade på oss sin hjälp bara för att sedan ständigt påminna oss om hur hon ”räddat” oss. Dessa påminnelser upphörde bara om hon lånade oss pengar igen. Även när Olof lånade av henne och betalade tillbaka i tid fann hon anledning att berömma sig själv: ”Ser ni, ni slapp ta lån med bedrägliga räntor, mamma hjälpte till!” living i en liten stad utanför Göteborg, och den här leken med att vara ”välgörare” förgiftade våra liv.
När frågan om att köpa en lägenhet dök upp ville jag absolut inte ta emot Birgittas hjälp. Möjligheten kom efter min mormors död. Hon lämnade en lägenhet till mamma, som sålde den och delade pengarna mellan mig och min syster. Det var nästan hälften av summan vi behövde. Men Birgitta skyndade sig att erbjuda resten – på villkor att lägenheten skulle stå på henne. Jag blev chockad: ”Varför på dig?” frågade jag. ”På vem då? Det är ju jag som ger pengarna!” svarade hon skarpt. Jag höll inte tillbaka: ”Min mamma gav också pengar. Ska ni vara delägare då?” Svärmodern blev röd i ansiktet: ”Skojar du?” – ”Nej”, svarade jag, ”vi köper lägenheten och står som ägare. Dina pengar behöver vi inte. Ett bolån är inte så farligt att vi måste bli dina eviga debitorer.”
Vid det här laget teg jag inte längre som förr och hade lärt mig svara henne i samma ton. Det gjorde henne rasande, och hon klagade för släkten att jag var ”ohövlig”. Men hon tvingade ändå på Olof pengarna, utan att lyssna på våra invändningar. Han kom hem förvirrad: ”Förlåt, jag tog emot mors pengar. Hon envisades med ditt ’nej’ och pratet om bolån.” Jag suckade bara: ”Okej, då får vi böja oss och tacka.” Men jag anade inte vilken mardröm som väntade.
Efter att ha betalat en del av lägenheten började Birgitta se sig som dess ägare. Hon bestämde vilket tapet vi skulle välja, vilken möbel vi skulle köpa och var soffan skulle stå. ”Ta bort duschen, jag ska ordna ett badkar. Det är bekvämare för mig, och när ni får barn, var ska ni bada dem?” kommenderade hon. Vi försökte ignorera hennes ”råd”, men det var som att kämpa mot väderkvarnar. När lägenheten var klar krävde hon en extra nyckel ”för säkerhets skull”. Jag kunde koka av ilska men gick med för att undvika bråk. Det var mitt misstag.
Redan första söndagen väcktes jag av oväsen i köket. Halvsovande, klädd bara i en t-shirt, stapplade jag dit och stelnade till: Birgitta omarrangerade porslinet i skåpen. ”Vad håller du på med?” fräste jag. Istället för att svara skrek hon: ”Skamlös! Kan du inte ens ta på dig en morgonrock?” Mitt tålamod rann ut: ”Varför? Det här är mitt hem! Jag får gå hur jag vill! Och vad gör du i mitt kök?” – ”Ditt kök?” fnös hon. ”Vem betalade för det?” Jag svarade skarpt: ”Inte du! Köket betalade min mamma. Dina pengar gick till badrummet, gå och håll på där!” Olof, väckt av skrik, höll sig för huvudet och flydde till sovrummet, lämnande oss att reda ut det.
Jag insåg att jag inte klarade det ensam och kallade på förstärkning – min mamma, Ingrid. Inlåst i badrummet viskade jag situationen till henne. En halvtimma senare ringde det på dörren. Birgitta öppnade, helt obekymrad: ”Åh, Ingrid, med väskor? V”Jag tänkte hälsa på ett tag,” sa mamma lugnt medan hon ställde ner väskorna och gav Birgitta en blick som fick henne att ta ett steg tillbaka.
