Min yngre syster heter Lovisa. Så länge jag kan minnas har hon alltid sett sig själv som ett offer. Allt är fel för henne, allt är svårt, alla är skyldiga utom hon själv. Hon är inte van vid att lösa problem – hon föredrar att vänta på att någon annan ska fixa allt åt henne, släppa allt de har för händer och skynda till hennes undsättning. För att uttrycka det milt, hon har levt hela sitt liv i tron att “världen är skyldig henne”.
Direkt efter examen gifte sig Lovisa. Och jag kan inte säga att hon hade otur – tvärtom fick hon en chans som många drömmer om. Hennes svärmor, Ingrid Johansson, visade sig vara en snäll och klok kvinna. Hon ägde en etta som hon ärvt från sin kusin. Istället för att hyra ut den, som hon ursprungligen planerat, lät hon det unga paret bo där gratis. Själv stannade hon kvar i sin tvåa i utkanten av Göteborg. Allt för att de skulle kunna spara pengar till ett eget boende. Men tyvärr så blir sådana generösa gester ofta besvarade med otacksamhet.
Lovisa var inte direkt arbetsam. Hon tillbringade gärna dagarna utsträckt på soffan med Netflix, kaffe och sociala medier. Att skaffa ett jobb efter universitetet? Varför, när hon kunde föda ett barn så snart som möjligt och gå i föräldraledighet? Så blev det också – inom ett år skjutsade hon barnvagn, och ytterligare ett år senare skilde sig hennes man och försvann ur hennes liv. I grund och botten var hon ensam. Och vem tog henne in? Naturligtvis, svärmodern.
Ingrid Johansson visade återigen sin godhet – hon lät Lovisa stanna i lägenheten tills hon kommit på fötter. Enligt Ingrids uppfattning innebar det att skaffa ett jobb, spara till en kontant krav till ett bolån, och småningom ta steg mot självständighet. Men Lovisa tolkar “leva tills jag kommer på fötter” helt annorlunda: vila tills någon sparkar ut henne.
Svärmodern hjälpte så gott hon kunde – passade barnet, köpte leksaker, och gav matsupport. Men Lovisa, istället för att spara, åkte på utlandsresor, köpte designerkläder, och postade nya väskor och makeup på Instagram. Samtidigt fortsatte hon bo i lägenheten gratis. Hennes ex-man, förresten, satt inte stilla – han tog ett bolån, gifte om sig, och fick ordning på sitt liv. Men min syster verkade tro att hon inte behövde göra någonting – alla runt omkring henne var skyldiga henne.
Sju år gick. Och Ingrid Johansson, som för övrigt hade gått i pension för länge sedan, påminde om att hon en gång tänkt hyra ut lägenheten för att ha en extra inkomst. Hon bad artigt Lovisa att börja tänka på att flytta. Och vad tror du? Min syster satte upp en föreställning som skulle få vilken teater som helst att blekna. Med skrik och tårar vrålade hon om att hon blev utkastad på gatan med sitt barn. Naturligtvis gjorde hon detta framför barnet och i närvaro av sin ex-man.
Ingen kastade ut henne på gatan. Våra föräldrar bor i en rymlig villa i förorten, med ett eget rum för Lovisa och barnet. Men hon vill inte dit. Varför? För att i föräldrahemmet måste man hjälpa till litegrann, städa efter sig, gå upp tidigt – och hon är van vid ett bekymmersfritt liv. Så Lovisa bestämde sig för att lägga bördan på mig.
Min man och jag har precis betalat av första avbetalningen på vårt bolån. Vi renoverade och började hyra ut lägenheten för att ha extra inkomst. Pengarna täcker vår månat kreatiVårt beslut stod fast, och Lovisa fick till slut inse att livet kräver ansvar, inte bara förväntningar.
