Jag har alltid trott att ju fler rötter en familj har, desto starkare är trädet. Släktingar, även om de är nya eller inte alltid nära, är ändå människor som ödet har fört samman. Min man och jag försökte bygga relationer med alla: både med svärföräldrarna och de mer avlägsna släktingarna. Speciellt efter att vår äldsta dotter Lovisa gifte sig. Barn binder ihop människor. Vi var glada att hon fick en bra kille — Elias, lugnt och sansat uppträdande, men inte ohövlig. De bor för närvarande i en hyreslägenhet i Göteborg, och vi hjälper dem så gott vi kan att spara till ett eget boende. Det är inte lätt, men vi gör vårt bästa. För oss har inget fallit ner från skyn heller.
Med Elias mamma, Annelie, var förhållandet till en början ganska bra. Hon bor i Malmö, långt ifrån oss, så vi pratade mest i telefon och träffades sällan. Samtalen var respektfulla, på lika villkor, och allt verkade gå sin gilla gång. Men närmare jul bröts något. Och det var inte från vår sida.
Innan helgerna ringde jag Lovisa bara så där, av ren omtanke:
“Älskling, hej! Har du och Elias tänkt på var ni ska fira nyår?”
“Åh, mamma, vi har inte bestämmt oss än…”
“Kom till oss då! Vi har ett stort hus, gott om rum, vi älskar gäster, pappa har redan satt upp julgransljusen på gården. Granen står redo, och karaoken är inställt. Bjud Annelie också — pappa kan hämta och lämna henne. Varför ska hon sitta ensam?”
Lovisa sa att hon skulle diskutera det med Elias och ringa tillbaka. På kvällen meddelade hon att de skulle komma, men inte hans mamma. Hon skulle antingen vara med vänner eller stanna hemma ensam. Det var visst en tradition för henne att fira nyår i lugn och ro, utan oväsen. Jag kände mig illa till mods. Kunde hon verkligen inte ställa upp för barnens skull, vara med i den nya familjekretsen? Jag erbjöd ju inget ont — bara god vilja. Jag beslöt mig för att ringa Annelie direkt.
“Annelie, varför inte? Det blir så sorgligt att sitta ensam hemma! Kom till oss, jag lovar, du blir vår ärade gäst, jag fixar ett eget rum, du kan bjuda med dig vänner om du vill. Vi ska grilla i trädgården, tända fyrverkerier, sjunga. Det blir trevligt, hemma hos oss!”
Men hon avfärdade det hela trött:
“Jag vet inte. De senaste tio åren har jag alltid varit med vänner. Om de bjuder mig, så går jag. Annars blir det TV, en filt och sova… Med åldern är oväsen inte lika lockande.”
Jag insisterade inte. Jag tänkte: “Ja, hon kanske helt enkelt inte känner för det.” Men redan nästa dag ringde Lovisa. Hennes röst var förvirrad, gråten nära:
“Mamma, svärmor är sårad… Hon sa att vi har förrått henne. Att jag ‘stjäl hennes son från henne’, att han borde fira nyår med henne. Hon föreslog att vi skulle fira hos henne — i hennes tvåa… Fattar du?”
Jag var mållös. Så vi är förrädare för att vi bjöd in barnen att fira i ett rymligt hus där alla får plats? Vi har fem gästrum, ett stort vardagsrum, kök, en trädgård där vi kan grilla, leka och ha roligt. Medan hon har en trång tvåa där det knappt finns plats för två gäster. Även om vi alla trängdes där — vad händer sen? Suttit i en timme, tittat på “Så ska det låta”, och sedan åkt hem? Nyår handlar om gemenskap, glädje, samvaro.
Och det här var hennes slutord, rakt upp i ansiktet på dem:
“Om jag inte har någon familj längre, så går jag till mina vänner.”
Och hon lät också förstå att de inte skulle få någon hjälp med insatsen till lägenheten. “Det finns inga pengar”, sa hon.
Min man och jag såg på varandra. Han bara fnös:
“Det gör inget. Vi räknade aldrig med det.”
Vet du, det finns alltid människor som tar illa upp även när du bara visar dem god vilja. För dem är vänlighet en svaghet, och varje beslut som inte stämmer överens med deras planer är förräderi. Annelie visade sig vara en sådan människa. Hon gick självmant, tog illa upp själv, och smällde själv dörren. Att säga att det inte gör mig ledsam vore en lögn. Jag tycker det är synd att någon som kunde ha blivit nära oss valde ensamhet och förebråelser. Men som man säger: vi överlever.
Och barnen — de kommer att fira nyår med de som älskar dem. Inte med de som håller dem i ett grepp av skuldkänslor.
