– Familjen svälter medan du köper lägenheter! – skrek modern.
– Linnea och Saga ska få varsin tvåa, men Emil får en trea. Han lovade ju att ta hand om oss när vi blir gamla, – sa Göran Persson och stirrade ut genom fönstret där snön föll tyst.
Ingrid Nilsdotter nickade tyst och bläddrade i ett gammalt fotoalbum. Från de gulnade bilderna log barnen mot henne: Linnea med stora rosetter, Emil i jeans med hål och lilla Saga, täckt av sand på lekplatsen.
Göran gick fram, satte sig bredvid henne och lade handen över hennes: – Det är rättvist. Så här ska det vara.
De visste inte att det skulle bli deras sista samtal. En vecka senare avled Göran stilla i sömnen. Han vaknade helt enkelt aldrig.
Linnea fick veta om faderns död när hon var på väg till jobbet. Modern ringde med gråten i halsen: – Linnea… Pappa är borta…
Allt stannade upp. Hur kunde det vara möjligt? De hade ju precis firat hans födelsedag.
På begravningen höll Linnea ihop sig. Hon hjälpte modern, tröstade Saga och försökte få Emil att skärpa sig, men han stapplade omkring med tom blick. Efteråt tog hon på sig allt – matinköp, räkningar, besök hos modern.
– Emil, hur länge ska du ligga där? Du är 25! – kunde Linnea inte låta bli att fråga.
– Lägg av. Du ska inte läxa upp mig, – mumlade brodern.
– Mamma lever på sin pension! Saga pluggar. Och du?
– Det är mitt liv, – vände han sig mot väggen.
Modern teg. För henne skulle Emil alltid vara “pojken”.
Ett halvår senare kallade Ingrid oväntat till sig Linnea.
– Emil har problem… Han har skaffat skulder. Jag tänker sälja lägenheterna… båda två.
– Vilka lägenheter? Pappa sparade ihop dem till mig och Saga!
– De står på mitt namn. Ni gifter er ju, era män kan hjälpa er. Och Emil ska snart gifta sig.
– Mamma… menar du allvar?
– Beslutet är taget, – sa modern bestämt.
Linnea gick ut i intetheten. Regnet, pölarna, löven… Hon satte sig på en bänk. Väninnan Maja tog henne in en tid. Linnea bodde bland flyttkartonger, samlade papper för bolånet, lyssnade på grannens katter som skrapade eller hissen som tjöt mitt i natten.
Samtidigt ringde modern:
– Emil har inget jobb. Det finns ingen mat. Du måste hjälpa.
– Jag kan inte! Jag har ett bolån, mamma!
– Köper lägenheter medan familjen svälter?! – skrek modern.
En dag kom Saga. Gråtande.
– Mamma säger att jag måste sluta plugga och börja jobba. Jag klarar inte det.
– Flytta in hos mig, – sa Linnea.
De hyrde en etta. Saga fick fullfölja studierna. Senare gifte hon sig. Mannen kom från en fin familj. De levde lyckliga tillsammans.
Modern kom inte till bröllopet.
Sedan började samtalena igen:
– Emil får barn. De har det svårt. Jag ger honom min pension, kan jag flytta in hos dig?
– Nej, mamma. Jag går inte med på det här längre.
– Ska din mor hamna på gatan?! – skrek hon.
Linnea bytte nummer. Det nya gav hon bara till Saga.
Månaderna gick. Linnea fick bolånet, skaffade en rödkatt. Livet ordnade upp sig. Saga ringde, kom på besök. Sen hände det:
– Jag är gravid!
Snart föddes en pojke – de döpte honom till Göran, efter fadern.
En dag fick Linnea ett brev. Moderns handstil.
“Förlåt mig… Jag hade fel. Viktor har jobb nu. Jag har en dotterdotter. Och du hade rätt. Man ska älska alla sina barn lika.”
Linnea torkade tårarna. Sedan satte hon sig vid bordet.
– Jag skriver tillbaka, – sa hon till Saga. – Så att hon vet att jag inte bär agg…
