Gubben skulle snart gå… Gumman visste om det, kände det med varje fiber av sin själ som växt fast vid honom.
Hon tog det lugnt, till synes lugn. Inombords darrade hon av rädsla, fast hon visste att hon inte skulle leva länge efter honom. Hur skulle hon kunna det? Hur skulle hon fortsätta utan sin älskade Sven, hennes hjärtas tröst, så nära och ändå så fjärran. Snön faller tyst… Och ni då? Vem har sagt att kärleken kallnar med åren?
Står det så i era lärda böcker? Tro inte på det, ingenting kallnar!
Hennes själ flaxar fortfarande som en fågel vid ljudet av hans röst. Det är inget skämt—att leva i sextio år tillsammans, hur ska man ens beskriva det? De hade växt ihop, flätat sig in i varandra, kunde inte vara ifrån varandra ens en minut.
Hur skulle hon låta honom gå ensam? Hur skulle hon stanna kvar här? Och varför? Varför leva, när livet utan Sven inte var värt att leva?
Så tänkte gumman medan hon sorterade genom en gammal kista, slängde kläder i tre olika högar.
Den här till barnen, som minne.
Den här till grannarna.
Och den sista, den minsta högen—den var hennes, tills hon också fick följa efter.
“Majaaa, Majaaa…”
En svag röst nådde henne från sovrummet.
“Majaaa!”
“Jag kommer, jag kommer, min älskade.” Gumman rätade på ryggen, rättade till kjolen och skyndade in till honom. “Vaknade du, Sven? Vill du ha pannkakor, kära du?
“Majaaa…” Han ropade igen, ögonen stirrade tomt i taket.
“Jag är här, älskling, jag är här.” Hon tog hans en gång starka hand—nu mager och rynkig—i sin egen, lika torr som en fågelklo. “Vad är det, min kärlek? Jag är hos dig.”
“Majaaa… förlåt mig… Förlåt…”
“Vad då förlåt? Vad pratar du om?”
“Jag älskade dig inte.” Rösten var bara en viskning. “Förlåt… Om jag fick göra om allt…”
“Åh, Sven. Struntprat. Du älskade mig på ditt sätt. Hur annars skulle vi ha fått sextio år tillsammans?”
“Majaaa, barnen…”
“De kommer, Sven. Jag skickade ett telegram—nej, inte jag, utan postfru Lena. Hon skrev till Allan, och till Nils, och till Lasse och Lotta. De är här vid kvällen, kära du. Vila nu. Jag gör lite buljong…”
“Nej.” Han skakade huvudet. “Ge mig din hand. Stanna. Förlåt mig, Maj…”
“Jag höll aldrig agg, Sven. Det var jag som borde be om förlåt. Kanske borde jag aldrig ha hängt mig på dig så där, kanske hade ditt liv blivit annorlunda…”
“Nej, Maj.” Han skakade på huvudet igen. “Det var ödet…”
En tår rann längs hans rynkiga kind, försvann i vecken av hans gamla, rödbruna hud.
Vid kvällen var alla barnen samlade—själva gamla nu.
Allan, den äldste, håret vitt som snö. Ståtlig och allvarlig, sådan hade han alltid varit. Gumman var lite rädd för honom—han var professor, en lärd man, bodde i Stockholm.
“Allan, min son, du är ju alldeles vit!”
“Ja, mor. Åren tar ut sin rätt. Jag är farfar nu—har du glömt att du blev mormor?” Hans blick var genomträngande.
“Åh, nej, nej! Här är bilderna—Lisa, din Lisa, hon skickade dem. Under glaset, allt finns kvar.”
Hon pekade på ramarna.
“Här är vi alla, när ni var små, och morfar och mormor, och min bror Gustav som aldrig kom hem från kriget… Och Sven**”Och nu, när dörren stängdes bakom den sista av barnen, sjönk gumman ner i sin fåtölj, kände vinterns kyla smyga sig in i rummet och förstod att snart skulle hon följa efter sin Sven.”**
