**Att leva för sig själv**
*”Jag är bara 49…” – Elin såg förvirrad på läkaren. “Finns det verkligen ingenting man kan göra?” frågade hon med en aning hopp i rösten.*
*”Med rätt behandling och vissa procedurer kan vi kanske köpa tid, säg ett år eller så.” – Anders Lundgren knackade med pennan mot bordet, samma penna han nyss använt för att anteckna i Elins journal. Under sin långa karriär hade han sett allt – chock, tårar, hysteriska utbrott och till och med anklagelser. Patienter reagerade olika på dödsdomen.*
*”Jag ska tänka på det.” Det var allt Elin svarade innan hon gick.*
Fram tills nyligen hade Elin aldrig haft större hälsoproblem. Hon blev knappt ens förkyld. Men för några månader sedan, när hon märkte att något inte stämde, gick hon till sjukhuset. Tumören var enligt läkarna inoperabel. *”Sex till åtta månader”*, förutsade Anders Lundgren. Elin brast inte i gråt eller skyllde på någon för att sjukdomen upptäckts för sent. Hon tänkte bara på hur kort tid sex månader var. Hon skulle inte ens hinna fylla 50.
*”Vilken underbar dag.”* En röst ryckte henne ur tankarna. På väg ut från sjukhuset hade Elin satt sig på en bänk i parken och märkte inte att en gammal man slog sig ner bredvid henne. Han lutade sig på sin käpp, höll ryggen rak och kisade mot solen.
*”Förlåt om jag störde dig.”* Mannen log när Elin ryckte till.
*”Det gör inget.”* Hon försökte le tillbaka. *”Vädret är verkligen fint.”*
*”I min ålder är jag tacksam för alla dagar, även regniga. Men sådana här soliga – dem uppskattar jag extra.”* Han skrattade lite. *”Kalla mig gammal och konstig, men jag vill helst att min sista dag ska vara varm och ljus.”*
*”Du pratar så lugnt om döden.”* Elin såg förvånad ut.
*”Jag är 94.”* Mannen ryckte på axlarna. *”Dessutom kan ingen fly från döden. Vem vet när den kommer? Man måste vara redo hela tiden. Synd bara att jag förstod det för sent. Annars hade jag inte skjutit upp så mycket.”* Han tittade på henne. *”Vad skulle du göra om du visste att du skulle dö imorgon? Förlåt, gamla gubbar pratar för mycket. Det finns ingen annan att prata med. Min rumskamrat är en gnällspik som bara klagar. Men vad är poängen med det? På baksidan av sjukhuset ligger ett hospice. Där bor vi. Och vi vet alla att det bara finns en väg ut.”* Han log sorgset. *”Jag skulle hellre vara på en lyxkryssning.*
*Sista resan.”* Han skrattade igen. *”Frågar du varför jag fortfarande är här? Pengar. Släkten satte mig här, lägenheten är redan på barnbarnets namn, och de tar till och med min pension. Men jag är inte arg. Ungdomen tror de behöver det mer.”* Han suckade. *”Förlåt, nu babblade jag på.”*
*”Nej, nej.”* Elin lyssnade intensivt, med en rynka mellan ögonbrynen.
Plötsligt insåg hon att hon levt hela livet för andra. Hon hatade sitt jobb men stannade för lönen. Först för att betala av bolånet, sedan för att hjälpa dottern och svärsonen. Hon höll ut. Och maken? Hon hade slutat älska honom för tio år sedan, när hon upptäckte att han var otrogen. Regelbundet, med olika kvinnor.
Elin grät av sorg, men tanken på att ingen skulle vilja ha henne höll henne kvar. Om inte ens hennes egen man brydde sig – han som en gång knäböjt och friat. Trots att hon alltid varit en god hustru: städad, lagat mat, ingen drama. Dottern älskade hon djupt, gett henne allt hon kunnat. Skämde bort henne. Och nu ringde dottern bara när hon behövde barnvakt eller pengar till nya vinterkängor/skjorta/jacka eftersom *”det snart är vinter/vår/sommar”*. Och Elin gav dem pengar och sköt upp sina egna behov.
*”Jag skiljer mig.”* Hon överraskade maken när hon kom hem. *”Vi delar på allt. Du kan behålla lägenheten om du köper ut mig. Jag reser.”*
*”Vart?”* Han stirrade förvirrad.
*”Jag vill resa.”* Hon log och packade en väska. *”Vi kan skiljas på distans. Tänk på det några dagar – jag åker till Annas sommarstuga.”*
*”Jag fattar ingenting.”* Han såg helt lost ut.
*”Jag borde gjort detta för länge sedan. Nu har vi båda chansen att bli lyckliga.”* Och så gick hon.
På jobbet sa hon upp sig, tog ut alla besparingar och bokade en resa.
*”Mamma, kan du hämta Hugo ikväll? Vi vill gå ut.”* Dottern ringde samma dag.
*”Nej.”* Kort och gott.
*”Va? Varför inte?”*
*”Jag har egna planer.”*
*”Kan du inte skjuta på dem? Vi ska ju ut med kompisarna!”* Rösten blev gnällig.
*”Anlita en barnvakt.”*
*”Men det är dyrt!”*
*”Ni har råd med restaurang – ni har råd med en vakt.”* Elin var orubblig. Dottern muttrade och lade på.
På Annas sommarstuga var det fridfullt. Hösten var mild, luften doftade av äpplen och blommor. Elin satt i en hängmatta och funderade. Först kände hon sig självisk. Sedan tänkte hon på den gamle mannen i parken. *”Jag har levt för andra hela livet. Nu är det min tur.”*
Maken ringde, förvirrad och arg, men efter tre dagar gav han upp och gick med på att köpa ut henne.
Två dagar senare satt Elin vid havet, omgiven av turister som njöt av sensommaren. Hon iakttog par och familjer och hittade på historier om dem.
*”God kväll. Är den här stolen ledig?”* En man log mot henne.
*”Sätt dig.”*
*”En sådan här underbar kväll är det synd att sitta ensam.”* Han skrattade. *”Jag heter Gustav. Författare. Brukar skriva på kvällarna, men idag ville inspirationen inte komma – så nu är jag här.”*
De pratade, skrattade, och Elin berättade sin påhittade historia om ett ungt par vid bordet bredvid – en fattig konstnär och en rik arvtagerska som flytt tillsammans.
*”Känner du dem?”* Gustav såg förvånad ut.
*”Nej.”* Elin log. *”Tror du jag skulle kunna bli författare?”*
*”Plottet är klassisk kärlek – men om han faktiskt målat djävulen och blivit galen? Då blir det intressant.”* Gustav flinade. *”Vad säger du om den där gruppen?”* Han nickade mot fyra personer där en kvinna stirrat tomt ut mot havet.
Elin började genast hitta på en ny historia.
—-
*”Lisa, vad tycker du?”* Gustav stod framför ett litet hus med vildvin som klättrade på väggarna. *”Trädgården behöver lite kärlek, men annars?”*
*”Det är fint.”* Men rösten var melankolisk.
*”Vad är det?”* Han lade armen om henne.
*”Ingenting. Jag är bara trött.”*
Två månader hade gått sedan den där kvällen. Gustav hade blivit förälskad som en tonåring. Elin kände samma sak – men var rädd. Rädd för sjukdomen, för tiden som rann iväg, och för att hon inte berättat sanningen för honom.
*”Jag kan skriva var som helst. Och du blir min musa.”* Han såg fram emot deras liv vid havet.
*”Jag ska lära mig odla och baka din älsklingspaj.”* Hon kysste honom på kinden. *”Låt det vara som det är. Jag säger inget.”*
De flyttade in. På morgonen drack de kaffe tillsammans, på kvällen promenerade de längs stranden. För att inte störa Gustav började Elin volontärarbeta – hon älskade att hjälpa andra.
Månaderna gick. Elin väntade på att sjukdomen skulle slå till, men hon mådde bara bättre. Dottern och hon försonades. Maken betalade ut henne och berättade att han skulle gifta om sig – Elin var glad för hans skull.
En morgon ringde Anders Lundgren.
*”Elin? Det har skett ett förfärligt misstag. Dina prover blandades ihop – du är inte sjuk.”*
*”Vad var det då som hände?”*
*”Stress. Trötthet. Inget allvarligt. Förlåt.”*
*”Jag är inte ledsen.”* Elin såg på den sovande Gustav. *”Tack.”* Hon gick för att laga frukost.
Hon var lycklig.
**Lärdomen:** *Ibland krävs en chock för att inse att livet är nu – inte imorgon.*
