Bilen bromsade tvärt och stannade. Anders var en allvarlig ung man, så den underliga impulsen att plocka upp en främling som stod och viftade vid vägrenen kändes helt främmande för honom.
Sommarstugan där Anders och hans mor hade ett mysigt hus låg femton kilometer utanför Stockholm. Att bo där under sommaren var en ren fröjd, och Anders åkte alltid till jobbet klockan sju på morgonen. Vid den tiden var vägen öde och lugn, och skogen runt omkring ingav honom ljuvliga tankar och minnen.
Flickan sprang fram till bilen och tittade in genom det öppna fönstret med ett leende.
”Hej!” sjöng hon glatt. ”Skulle du kunna skjutsa mig till stan?”
”Är du inte rädd att hoppa in i en främlings bil i mitten av skogen?” frågade Anders, som inte kunde låta bli att le.
”Varför skulle jag vara det?” svarade flickan. ”Du har en fin bil och snälla ögon. Vem med sådana ögon skulle göra mig något illa?”
Anders brast ut i skratt. Sådan naivitet hade han inte stött på på år och dar. Han trodde inte ens att den existerade längre.
Linnea, som vuxit upp på landet, var öppen och tillitsfull. När Anders friade till henne tre veckor efter deras möte, tvekade hon inte ett ögonblick. Han verkade så stadig och stilig.
”Precis som moster Agnes spådde,” tänkte Linnea för sig själv medan hon höll Anders hand hårt och sneglade på hans mor, vars reaktion på bröllopsnyheten liknade en mindre jordbävning.
Efter vigseln flyttade Linnea och Anders till hans lägenhet i stan. Att bo i sommarstugan var opraktiskt, och Anders mor, Victoria Lindström, hade inget större överskott av kärlek till sin nya svärdotter.
”Jag förstår dig inte, Anders,” suckade Victoria ofta när han besökte henne. ”Var den där bondflickan verkligen det enda alternativet?”
Anders log men argumenterade inte. Han hade ingen lust att förklara hur fridfullt och tillfredsställande hans lilla familj kändes. Victoria var kall och reserverad, medan Linneas öppenhet och värme fyllde både en hustrus och en moders roll.
Åren gick. Linnea och Anders fick en dotter, Maja. Linnea älskade henne över allt, och till och med Victoria började smälta. Hon såg hur Linnea skämde bort Anders och uppfostrade Maja med både stränghet och omtanke. Victoria, hård och något cynisk, kunde ändå erkänna misstag.
Så Anders blev inte förvånad när Victoria en dag bjöd in Linnea och Maja till sommarstugan.
”Anders, jag är rädd,” gnällde Linnea och letade ursäkter för att slippa.
”Hon kommer inte att sluka dig,” skrattade Anders och kysste henne i nacken.
”Jo, det gör hon visst,” stönade Linnea. ”Och sedan äter hon upp Maja också. Då gråter du för sent.”
Men det hjälpte inte. Anders tog korgen med mat, lastade in den glada, blåögda Maja på baksätet och skjutsade sin protesterande fru på framsätet. Familjen åkte iväg under skratt och gnabb.
Victoria välkomnade dem uppriktigt. När hon log mot Linnea förstod den unga kvinnan att kriget var över.
Vänskapen blomstrade. Linnea började job
