Jag heter Elin Berg, jag är 32 år. Jag har varit gift i fyra år, men varje dag bär jag på en tung börda – min svärmor. Hon heter Birgitta Lundström. Jag förstår inte hur man kan vara så falsk och samtidigt låtsas vara en helgonlik kvinna.
Hon ler mot mig öga mot öga, berömmer min matlagning och utseende. Men sedan… Sedan får jag veta av grannen eller andra släktingar att hon sprider rykten om att jag skulle vara en ovärdig hustru. Att jag inte sköter hushållet, att jag avsiktligt inte skaffat barn, att jag enligt henne “snärjt” hennes son av girighet.
Anledningen? Jag har varit skild tidigare. Ja, jag gifte mig första gången som 18-åring. Vi gick i samma klass, våra familjer var vänner. En vacker bröllopsceremoni i Drottningholmsparken – klänning, limousin, fotograf. Sedan kom verkligheten. Efter tre månader bröt vi upp, skilsmässan var klar inom ett halvår. En dum ungdomlig handling. Jag ser det som en läxa, inte ett riktigt äktenskap.
Men för Birgitta är jag “begagnad”, “andra sorteringen”. Hon försökte övertala min nuvarande man att inte gifta sig med mig: “Tänk efter, Anton. Du är ung och framåt – hon har bagage. En flicka med historia är ingen bra present. Hitta någon obemängd.”
Min man är ingen mammapojke. Han lyssnade inte. Vi gifte oss. Jag trodde naivt att hon skulle acceptera mig efter detta. Fel.
Formellt är hon artig. Ringer på högtidsdagar, kommer med inlagd sill och köttbullar i trånga burkar. Jag förklarar vänligt: “Tack, men vi äter inte sådan mat. Vi fokuserar på hälsosamt.”
Då kommer anklagelsen: “Min Anton ÄLSKADE detta som liten! Jag lagade alltid så här!”
Ja, precis – därför har han magbesvär nu. Jag lagar grönsakssoppor och dillmarinerad lax, medan hon fortsätter trycka i honom färdigmat och lösgodis. Sedan undrar hon varför han undviker midsommarmiddagen hos henne.
Jag är rak på sak. En dag exploderade jag: “Birgitta, sluta. Du är vuxen men beter dig som en bortskämd tonåring. Jag respekterar dig som min mans mor – men vi behöver inte vara vänner. Sluta tala illa bakom ryggen på mig.”
Hon försvann i några veckor. Sedan började hon ringa igen, prata om tv-serier och grannskvaller. Jag svarar inte längre. Min man vet. Han ingriper inte – trött på att vara medlare. Han älskar mig, men hon är hans mor. Jag begär inget mer än att bli lämnad i fred.
Jag kräver inte vänskap. Bara ärlighet. Om du inte vill vara schyst – håll distans. Allt jag vill ha är respekt. Jag förnedrar ingen, lägger mig inte i andras liv. Men jag tänker inte tolerera hyckleri längre.
Är det verkligen för mycket begärt? Att få vara sig själv – även mot en svärmor?
