«Pappa, ge mig lägenheten – du har redan fått ditt.» Efter dessa ord smällde dörren igen…
Han bodde ensam. Sedan hustrun lämnat honom hade tomheten svept in honom som en tjock, svart filt. Allt runt omkring blev grått. Inget gladde honom – varken soliga dagar, morgonens starka kaffe eller de gamla filmer de en gång sett tillsammans. Jobbet var det enda som höll honom kvar i världen. Så länge orken räckte, gick han dit, för hemma var tystnaden outhärdlig. Den malde i öronen och skar som glas i bröstet.
Dagarna rann samman. Alla likadana som kopior: morgon, buss, kontoret, hemma, skuggor på väggarna, tomma kvällar. Sonen och dottern dök upp allt mer sällan, nästan som främlingar. Samtalen blev korta, pliktskyldiga. Till slut svarade de inte längre. Han strövade timmar längs gatorna, stirrade på främlingars ansikten – som om han hoppades hitta någon bekant i mängden. Det var inte åldern han fruktade, utan att dö ensam.
Inuti kändes det som en lampa som brunnit ner. Själen värkte, hopkrupen som ett papper. Han tänkte på sin fru – önskade att han kunde be om förlåtelse, men vågade inte ringa. Han älskade henne fortfarande. Ångrade allt osagt.
En dag stod dottern plötsligt i dörren. Han log som ett barn. Bakade hennes älsklingskanelbullar, satte på kaffet, hämtade fotoalbum – ville minnas hur livet en gång varit. Men besöket handlade inte om det.
»Pappa«, började hon iskallt, »du bor ensam i en fyra i centrala Stockholm. Det är orättvist. Sälj den. Köp en etta, ge mig pengarna.«
Han trodde inte sina öron. Väntade på att hon skulle skratta, säga att det var ett skämt. Men hennes blick var hård som granit.
»Jag… Jag tänker inte sälja. Det här är vårt hem… ditt gamla rum, där mamma och jag…«
»Du har redan fått ditt!« fräste hon. »Jag behöver pengarna! Du är ändå ensam – varför ska du ha så stort?«
»När kommer du igen?« viskade han, knappt igenkännande sin egen röst.
Hon såg på honom med likgiltighet, böjde sig efter skorna: »På din begravning.«
Dörren smällde. Han stod som förstenad. Sjönk sedan ner på golvet. Smärtan i bröstet dunkade som en hammare. Han låg så i tre dygn. Utan mat, utan hopp. Till slut ringde han sonen.
»Micke, kom… Jag mår dåligt.«
Sonen lyssnade. Tystnad. Sedan: »Pappa, ta inte illa upp… Men du behöver verkligen inte så stor lägenhet. Jag vill köpa bil – du kunde hjälpa mig. Jag skulle komma om du sålde.«
Tystnaden efter malde öronen av. Han lade på. Förstod nu – hans barn fanns inte längre. Bara främlingar med hans blod i ådrorna.
Nästa dag gick han till apoteket. Där stötte han på sin före detta svåger. Mannen såg förvånad ut.
»Anja?« frågade han. »Hur är det med henne?«
»Hon flyttade till Spanien«, svarade mannen kort. »Gifte sig med en lokal kock. Hittade sin lycka.«
»Hittade sin lycka…« Orden brände. Han var inte avundsjuk på hennes lycka. Bara på att hans egen värld var tom.
Nästa morgon vaknade han med en sten på bröstet. Ett grått himlavalv hängde utanför fönstret. Han drog på sig rocken, gick ut. Gick två kvarter. Hittade en gammal träbänk på en innergård. Satte sig. Slöt ögonen. Hjärtat slog en sista gång – en dov smäll.
Och hans själ, trött på smärta och kallt förnekande, flög äntligen – dit där inga dörrar smälls igen. Där ingen kräver sista slantarna. Där någon kanske ännu viskar: »Pappa, jag har saknat dig…«
Men det hörde inte hit längre.
