Svea hämtades från onkologiavdelningen av sin kusin Elsa. Elsa var en framgångsrik konstnär – öppen, snäll och med ett skratt redo. Hon var rakryggad och dolde inget, så när hon stödde Svea mot bilen kom sanningen direkt:
»Säg inte så, men Viktor bor med en annan nu. Men du får bo hos mig. Jag stannar inte längre än nödvändigt.«
Efter operationen och cellgiftsbehandlingarna var Svea mager, blek och utan hår. Hon tänkte att en scen ur en dramafilm kanske krävde att hon gränslöst kollapsade, men tårarna ville inte komma. Att låtsas svimma i en pöl lockade, men hon sparade Elsas vita ylletröja från skamfilt.
I bilens värme svepte Elsa in henne i en fäll, spände fast henne och körde mot ett nytt liv. Under färden förklarade hon:
»Köpte stugan i Värmland för två år sen. Trodde jag skulle måla där om somrarna, men ensamheten sög energi. Behöver stan, folkmassor, butiker… Men allt funkar där – värme, vatten. Jag hälsar på.«
På uppfarten väntade en stor röd hund. Den viftade vilt, sprang fram och tryckte nosen mot Sveas knän. Hon smekte dess toviga huvud och såg frågande på Elsa.
»Hämtade Sigge från hundhemmet igår. Du behöver sällskap. Han är snäll och har mat för en månad. Ni klarar er.«
Inne i den låga timmerstugan låg lådor med konserver, pasta och mjöl. Elsa pekade:
»Du får organisera. Kläder för alla årstider finns i garderoben – vi är ju samma storlek. Kaffe? Sen måste jag iväg.«
Innan Elsa lämnade tog hon Sveas ansikte mellan händerna, men Svea undvek blicken.
»Sigge satt inspärrad i tre år. Ingen ville ha honom – för gammal, för stor. Du har mig. Han har dig. Glöm Viktor. Här är ditt hem nu – pappren ligger i sovrummet. Pengar också. Vi överlever!«
När mörkret föll satt Svea hopkrupen i fåtöljen. Gråten övergick i ilska mot Elsa, hunden, livet. »Jag orkar inte«, viskade hon. Men Sigge stirrade hungrigt. Hon hittade matskålen, satte på en mössa över sin nakna hjässa och gick ut.
Efter att ha slickat skålen ren tog Sigge bort hennes tårar med varm tunga. Han lade huvudet i hennes knä och i natten hittade Svea Karlavagnen. Hon log, blåste en luftkyss och mumlade:
»Imorron lagar jag välling åt dig. Med kött.«
Varje morgon ryckte Svea till vid sin spegelbild:
»Liv…«
Men Sigge, som sov vid spisen, fick henne att tänka: *Kanske en dag till.*
Elsa dök upp en vecka senare med en kartong:
»Hittade en katt i trappuppgången! Hon födde två ungar. Vi måste hjälpa dem…«
Inne i lågan låg en röd katta som kramade sina små. När Elsa åkte hem räckte hon fram en lapp:
»Viktor sökte dig. Här är hans nummer. Det är ditt val.«
Svea vinkade av bilen, gick in och strök kattens rygg:
»Du heter Misse nu. Vi fixar det.«
På väg mot köket kastade hon lappen i spiseln. Lågorna svalde Viktor som aldrig funnits.
