«Jag har inte glömt!»
– Farmor, kan du tänka dig, vi hittade en guldring på stranden idag! I sanden! Pappa råkade stoppa ner handen i sanden, och där låg ringen!
– Är det sant?!
– Ja, farmor, tror du inte på mig?!
– Självklart tror jag dig, älskling.
– Och pappa gav den genast till mamma! Det fanns till och med en etikett på den!
– En etikett?!
– Ja! Pappa förklarade att ringen antagligen hade hamnat i sanden från en smyckesbutik av misstag.
– I sanden?!
– Ja, farmor!!! Så förklarade pappa det för oss och mamma. Att ringen inte kom från någon som drunknat eller blivit bestulen!
– Ja, om pappa säger så…
– Ja, farmor! Och han sa att det fanns många sådana ringar där! Vi har grävt i den där dumma sanden hela dagen i en vecka med Lucas! I hopp om att hitta en liten ring.
– Har Lucas blivit av med sin hosta?
– Självklart är han frisk. När skulle han ha tid att hosta?! Vi har så mycket att göra här! Hur är det med Rex?
– Det är lugnt. Vad äter ni där?
– Farmor, byt inte ämne. Visa honom!
Farmor vände telefonkameran mot hunden. Rex låg intill och lyssnade uppmärksamt på samtalet.
– Där. Hälsa, Rex.
– Farmor, varför ser han så ledsen ut?!
– Han mår bra, älskling.
– Nej! Jag vet ju hur han ser ut när han mår bra! Rex!!! Vad är det med dig?!
Rex tyckte han hörde en välbekant röst och viftade med svansen.
– Okej, älskling, jag måste göra ordning för sommarstugan. Hur länge ska ni vara borta?
– Mamma vill stanna ytterligare två veckor.
– Två veckor till?! – farmor tittade på Rex.
– Ja. Vi har det bra här! Om vi bara kunde hitta en ring till… Rex, vill du ha en ring på ditt halsband?!
– Hejdå, älskling.
***
– Mamma, hej! Liza sa att det var något brådskande?
– Ja. När kommer ni tillbaka?
– Jag vet inte. Här är det underbart. Kanske om ett par veckor till. Varför?
– Ingenting! Rex äter inget!
– Hur menar du, han äter inget?!
– Jo, så är det. Sedan ni åkte sover han bara och tittar ut genom fönstret, och vid minsta ljud i trapphuset springer han till dörren och skäller.
– Ger ni honom verkligen rätt foder?!
– Nej, vi matar honom med rå potatis, förstås! Såklart ger vi honom rätt foder!
– Oj då.
– Just det. Han har gått ner i vikt, tror du inte?!
– Låt mig se!
Farmor visade den sovande Rex.
– Där. Bara skinn och ben.
– Kanske borde han till veterinären?!
– Vilken veterinär?! Är du klok?! Han längtar efter er! Ni har varit borta i en månad! Ni har aldrig lämnat honom så länge!
– Mamma, så här gör vi. Jag bokar en tid hos veterinären åt er. Snälla, ta med honom.
– Okej då.
***
– Mamma, hej! Hur gick det?
– Åh… Hej. Vi gick dit. Han bet veterinären när han försökte väga honom. Jag kunde inte hålla honom. Vi fick sätta på munkorg för att göra ultraljudet.
– Oj då.
– Just det. Han gömde sig i ett hörn och morrade. Varifrån han fick styrkan är oklart.
– Men vad sa veterinären då?
– Han säger att vi borde ta blodprov. Utanpå ser allt bra ut. Det är förmodligen stress än så länge.
– Varför då?
– Varför?! Frågar du verkligen det???
– Mamma, skrik inte! Vi är också stressade.
– Åh, gör som ni vill…
***
– Mamma, hej. Varför så sent?
– Jag tror han knappt andas.
– Vad?! Vi har ett flyg på morgonen. Mamma, lugna dig. Gråt inte.
– Han har inte ätit på flera dagar. Tidigare åt han lite åtminstone…
Ett av barnen frågade i bakgrunden:
– Farmor, varför gråter du?
– Älskling, Rex mår inte bra.
– Pappa sa att… Men vi kommer ju imorgon!
– Jag vet inte om det hjälper…
Plötsligt dök en flickas ansikte upp på farmors telefonskärm.
– Nej!!! Farmor, håll telefonen nära honom och sätt på högtalaren!
– Älskling, han…
– Snälla, gör det!!!!
Hon höll telefonen nära den sovande hunden.
– Rex, hör du mig?! Vi kommer imorgon! Jag vet att du är sur på oss. Du tror att vi har glömt dig! Rex, lyssna på mig!
Hunden höjde sig lite och lyssnade noga.
– Jag blir också arg men glömmer sen. Vad är meningen med att gå hela sitt liv och vara ledsen och arg? Förstå, Rex, du är en Svensson! Och Svenssons ger inte upp när det blir svårt och läskigt. Rex Svensson, tror du att jag har glömt då när du kastade dig modigt över den dumma rottweilern när han gick till attack mot mig?
Du var hälften så stor som han, men du skyddade mig! Du fick ta stryk den gången. Tror du jag glömmer dig för det?!
Hunden viftade svagt på svansen.
– Rex Svensson, jag ber dig att gå till köket och äta dessa bruna kulor! Marsch in i köket!
Hunden gick långsamt till köket och började äta från sin matskål.
***
När de landade på morgonen förlät Rex dem. Men inte omedelbart. Det tog fem minuter. Först vände han sig bort och gick till sitt hörn, men kastade sig sedan över alla och slickade dem. De var ju smutsiga. Från resan.
