Berättelsen är baserad på verkliga händelser, trots att den verkar helt otrolig!
– Jag gick i Östra Reals gymnasium, du då?
– Det gjorde jag med, – Anton höjde ögonbrynen och tittade på flickan. Ett ganska märkligt sammanträffande, men livet är fullt av överraskningar.
Det som var ännu mer förvånande var att de båda hette Anton. Men det stoppade inte dessa kära från att vara tillsammans!
De träffades för första gången i en mataffär. Det var en ganska fånig historia, men ödet hade tydligen ingenting bättre att bjuda på än att bekanta dem där. Han letade efter rätt oliver, och hon gick förbi och tipsade om ett bra märke. Det ledde till en konversation och ett utbyte av kontaktinformation. Vem vet, det kan alltid leda vidare, så när Anton bjöd henne på en dejt accepterade hon.
Anton hade varit gift tidigare och hade känt på vardagslivet och otroheten. Tonje däremot hade aldrig bråttom och trodde att lyckan en dag skulle finna henne. Och nu var det deras femte dejt.
Anton såg sina 35 år gamla ut, hade fått en liten mage och en antydan till skallighet, tack vare sina gener från farsidan. Männen i familjen hade en benägenhet att tappa håret tidigt. En brunett med resterande hår på runt 180 cm, och som hans ex-fru brukade säga: ganska söt, fast det hjälpte inte honom att förhindra hennes affär. Lägg till det hans beläsenhet, humor och goda manér, så var han ett bra kap.
Tonje var tio år yngre. En vacker kvinna med axellångt tjockt kastanjebrunt hår, smal figur och uttrycksfulla bruna ögon. Hennes leende, som hon själv sa, var hennes visitkort, och Anton höll med om det. Hon kunde charma vem som helst. Han uppskattade hennes naivitet, men hon var inte dum. Hennes andra visitkort var hennes eleganta sätt att tala; han försvann i hennes röst och ville höra mer av den.
– Kommer du ihåg fröken Lindström? – Anton började nostalgiskt.
– Ja, ja, – Tonje log, – hon hade den där peruken, – hon gjorde en gest med handen över huvudet och de skrattade tillsammans.
– Anton?
– Tjechov? – frågade Tonje utan att förstå.
– Håkansson, – sade Anton.
– Slöjdläraren, – nickade Tonje. – Ja, pojkarna tyckte om honom.
De promenerade hand i hand i parken och diskuterade framtidsplaner. Anton älskade hur hon pratade om livet, drömmar och målsättningar samt hennes kärlek för litteratur. Det visade sig att Tonje inte bara läste, utan hon hade också egna böcker som var ganska populära online.
Hon var en fantastisk tjej: ljus, öm och målinriktad. Anton insåg att hans rädsla för att gifta sig igen började avta och istället fylldes han av en ny säkerhet, att inte alla kvinnor är likadana.
Under ett besök hemma hos Tonje fick de för sig att titta igenom gamla fotoalbum.
– Vad förtjusande du var, – berömde Anton.
– Och nu? – försökte Tonje skämtsamt få honom på kroken.
– Nu är du helt enkelt bedårande!
Tonje blev lite generad men glad av hans komplimanger. Hon kände sig bekväm vid hans sida. Åldersskillnaden spelade ingen roll för henne, för hon kände sig hemma med Anton. Inga behov att låtsas vara bättre än hon var.
– Det kan inte vara sant! – Anton var så förbluffad att han knappt trodde sina ögon. Framför honom fanns ett gammalt foto från hans första september efter att ha börjat elfte klass. Eller nästan samma, taget ur en annan vinkel. Där var han med en okänd flicka. En liten bleknad bild fylldes med minnen från långt bort, när han var 17.
Deras klasslärare hade meddelat att Anton hade fått äran att leda en förstaklassare in på deras första dag i skolan. Bland de fem klasserna av avgångselever hade de valt just honom: en lovande elev. Han kom ihåg den dagen väl. Vit skjorta, svarta byxor, glänsande svarta skor och en liten flicka vid sin sida. En flicka han inte mindes alls, som var liten och lite rädd.
Där och då såg han ett foto där flickan satt på hans axel, med vit blus och svarta skor, och med ett par stora rosetter på huvudet.
– Vem är det? – Anton kunde inte sluta stirra på bilden medan han försökte förstå.
– Det är jag, – sade Tonje utan att förstå vad som förvånade honom så mycket.
Han stirrade först på barnet och sedan på kvinna hon vuxit upp till.
– Och det där är jag, – pekade Anton på killen han en gång var, med ett märkligt leende på läpparna.
– Hur kan det vara så? – Tonje flyttade närmare för att studera fotografiet.
Hon insåg till slut att pojken på bilden verkligen var Anton.
– Det kan inte vara sant! – utbrast hon förvånat och såg på honom. – Betyder det att…
– Ödet, – sa Anton med en axelryckning, fortfarande osäker på hur detta kunde vara möjligt.
Det visade sig att Anton hade planerat det första september som en viktig dag. Även om hans förälskelse för andra flickor inte blev som han hade tänkt sig, kom han nu till insikten att dagen bara var början på något mycket större. Han hade burit sin framtida hustru på axeln. Och Tonje hade ringt i den lilla klockan som hade fyllt omgivningen med sitt klang.
De gifte sig. Bröllopet var enkelt men så lyckligt. Som förväntat grät hon glädjetårar, medan Anton kramade henne och tänkte på att ödet verkligen hade gett honom rätt kvinna. Andra gången Anton höll bruden i armarna visste de mer om varandra än någonsin tidigare.
Nu har Tonje och Anton två söner, 14 och 13 år. Tonje fortsätter sin passion för litteraturen och skapar romantiska världar åt sina läsare. Vad som än händer, så hade hon upplevt något som överträffar fantasin.
