Olof mötte sin före detta fru, och av avund blev hans kinder bokstavligen gröna. Han smällde till kylskåpsdörren så hårt att allt innehåll skakade av stöten. En av magneterna lossnade från dörren och föll med ett ljudligt klonk till golvet.
Elin stod mittemot, blek med händerna knutna i nävar.
– Känns det bättre nu? – suckade hon och höjde hakan.
– Du gör mig galen, – sa Olof med bruten röst, även om han försökte låta lugn. – Vad är det här för liv? Utan glädje, utan framtid.
– Så det är mitt fel igen? – sa Elin bittert. – Självklart är inget som i dina drömmar.
Olof ville säga något men svängde bara med handen. Han öppnade en flaska mineralvatten, tog en klunk rakt ur den och satte den på bordet utan att tveka.
– Olof, var inte tyst, – sa Elin med skakig röst. – Säg vad det är som stör dig?
– Vad finns det att säga? – grinade han. – Jag har fått nog. Till helvete med det här!
De stirrade tysta på varandra i några sekunder. Till slut suckade Elin djupt och gick mot badrummet. Olof sjönk tungt ner i soffan. Ljudet av rinnande vatten hördes genom dörren – Elin hade antagligen satt på kranen för att dölja sina tårar. Men för honom spelade det ingen roll.
Ett liv av rutin
Tre år tidigare hade de gift sig. Först bodde de i Elins lägenhet, som hon hade fått av sina föräldrar, och sedan flyttade de till ett hus på landet och testamenterade lägenheten till dottern. De bodde i ett rymligt men ouppdaterat hem, med möbler som påminde om forna tider. Till en början var Olof nöjd: centralt läge, bekvämt nära arbetet. Men med tiden började allting irritera honom. Elin älskade sitt “familjefäste” med bruna tapeter och en gammal arvegod buffé. Olof såg det som stagnation.
– Elin, säg som det är, – brukade han upprepa. – Vill du inte byta ut denna fruktansvärda gula linoleum? Modernisera inredningen?
– Olof, vi har inte råd med renovering just nu, – svarade hon lugnt. – Jag drömmer också om förändring, men vi får vänta på bonusen.
– Vänta?! Det är din filosofi – att uthärda och vänta!
Olof mindes ofta hur han blev förälskad i Elin. Då var hon en blygsam student, och hennes ärliga blå ögon och milda leende charmade honom. Han sa till vännerna: “Den här knoppen kommer att slå ut.” Men nu verkade det som om blomman aldrig haft en chans att slå ut och hade redan vissnat.
Elin såg sig inte som osynlig. Hon levde som hon ansåg passande, gladde sig åt små saker – en kopp te med mynta, en ny servett, en lugn kväll med en bok. Men Olof såg bara stagnation och rutin.
De skyndade sig inte att skiljas – Olof ville inte återvända till sina föräldrar, och att bo separat var inte möjligt ännu. Elins mor, Birgitta, stod alltid på sin dotters sida:
– Min son, Elin är en bra tjej. Du borde vara glad att du har en lägenhet.
– Mamma, du förstår ingenting! – Olof blev frustrerad.
Fadern bara avfärdade:
– Han får lösa det själv.
Hemma blev Olof alltmer kylig: “Hon är som en skugga, en grå fantom…”, tänkte han. Vid en av deras gräl utbrast han:
– Jag såg en vacker blomma i dig! Men vad nu? Jag lever med en frusen knopp…
Elin bröt då för första gången på länge ut i gråt. Och den dagen som allt rasade samman, viskade Olof tyst:
– Elin, jag är trött.
– På vad? – frågade hon.
– På det här livet, den oändliga rutinen.
Elin tog sin väska och gick. Olof hoppades att hon skulle komma tillbaka och be honom stanna, men hon lämnade lugnt:
– Kanske är det bäst att du bor själv ett tag. Flytta.
Olof exploderade:
– Jag tänker inte gå!
– Det är mina föräldrars lägenhet, – sa Elin kallt. – Och jag vill inte längre bo med någon som ser mig som en börda.
Olof hade inget val – han flyttade. Några veckor senare blev deras skilsmässa officiellt registrerad.
Ett möte som förändrade allt
Tre år hade gått. Olof bodde fortfarande hos sina föräldrar, försökte börja om, men lyckan log inte mot honom. Jobbet gav få pengar, och endast små glädjeämnen växte. En vårkväll, när han promenerade på gatan, gick han förbi ett kafé och stannade förvånad till när han tittade in genom fönstret. I dörröppningen stod Elin. Men det var inte den Elin han mindes. Framför honom stod en säker kvinna med en prydlig frisyr, elegant kappa och en bilnyckelknippa i handen.
– Elin? – sa Olof förvånat.
Hon vände sig om, kände igen honom och log.
– Olof? Hej! Hur är det med dig?
– Jo, det är bra, – mumlade han och kunde inte slita blicken från henne.
– Har du det bra? – frågade hon lugnt.
– Och du verkar ha det bättre… Jobb som vanligt?
– Nej, jag öppnade en blomstudio. Det var läskigt, men… en person stöttade mig.
– Vem är det?
En lång man i en dyr kappa kom från kaféets bord och omfamnade Elin kärleksfullt över axlarna:
– Älskling, ett bord har blivit ledigt, ska vi?
– Olof, det här är Erik, – sa Elin och vände sig mot honom. – Trevligt att se dig.
– Jag är glad för din skull, – sa Olof tyst, med känslan av hård avund växande inom sig.
– Tack, – svarade Elin lugnt.
Erik nickade, och de gick tillsammans in i kaféet, och lämnade Olof stående på den kalla trottoaren.
En gång sa han “Leva med en frusen knopp”. Men knoppen blomstrade trots allt. Bara inte bredvid honom.
