Olof granskade noggrant sitt skrivbord. Vanligtvis rådde där, som man brukar säga, en kreativ oordning. Men idag planerade han att gå tidigare. Han fyllde år, ett litet jubileum.
Dessutom hade han bett om en extra veckas semester för att kunna koppla av med familjen vid några sjöar, så han bestämde sig för att städa sin arbetsplats. – Så där ja, det ser städat ut – tänkte han. Olofs blick föll på ett fotografi i hörnet av bordet, och en stilla sorg sköljde över honom. Snarare var det en längtan. En längtan efter det som är kärt, men omöjligt att få tillbaka. Samma foto, fast större, hängde i hans rum i föräldrahemmet och i vardagsrummet i Olofs egen lägenhet. Den dagen minns han fortfarande, trots att många år har gått. Och inte bara för att det var hans födelsedag.
Olof och hans bror satt på en bänk vid porten. Storebrodern återberättade handlingen av en actionfilm han sett på en videobutik, med livliga imitationer av huvudpersonerna. Pojkarna var så uppslukade att de inte märkte när pappas bil rullade in. Deras verklighet återkallades av hans glada röst. – Hej, grabben. Grattis på födelsedagen! Pappa log mot Olof och tog fram något från under jackan. – Här, en liten present så länge – och han tog fram en liten fluffig kattunge. Kattungen var grå med vita “strumpor” på tassarna och tittade sig förundrat omkring.
Mamma kom ut från porten med en blå sportväska i handen, samma som pappa brukade ha på sina tjänsteresor. – Vi måste åka bort en liten stund, men den stora presenten får du när jag kommer tillbaka. – Här, håll katten – pappa räckte över kattungen till Olof. – Häll lite mjölk till den hemma. Jag är tillbaka till helgen, så går vi till affären och du får själv välja en present, okej? – Och sedan går vi på zoo. Pappa kramade dem båda och rufsade dem i håret. – Hur länge blir du borta? – frågade mamma. – Jag är hemma i morgon kväll – svarade han och tog väskan från hennes händer. – Ska vi ta ett foto till minne? – föreslog mamma.
De hade nyligen köpt en kamera, en populär “kompaktkamera”, och mamma försökte föreviga så många ögonblick som möjligt från deras liv. – Jag har bråttom – smålog pappa generat. Kollegan som satt i bilen, farbror Sven, tutade, log och pekade tydligt på klockan på handleden. Pappa vinkade åt honom som för att säga “vänta en minut”. Han satte väskan på marken, tog upp kattungen igen, och Olof och hans bror ställde sig på var sin sida.
De log in i kameran, omedvetna om att kattungen skulle bli Olofs enda present. Och den sista. För pappa kom aldrig tillbaka från den tjänsteresan. Senare visade det sig att han och farbror Sven skulle transportera en stor summa kontanter. Det var 90-tal, och sådana transaktioner var vanliga då. Någon hade tipsat brottslingar om detta.
Mamma berättade senare att utredaren trodde att gärningsmännen inte avsåg att döda dem. Rånarna hade antagligen följt dem och väntat på en tom sträcka av motorvägen för att iscensätta en olycka och stjäla pengarna. Men något gick fel, kraschen blev för våldsam, pappas bil for av vägen, välte och började brinna. Varken tipsaren eller förövarna hittades, och några år senare lades fallet ner i arkivet. Varje gång mamma mindes den tiden sade hon: – Jag vet inte vilka de var, och jag vill inte veta. Gud får döma dem. Men jag kommer aldrig att förlåta dem som kunde ha hjälpt men inte gjorde det utan flydde för att rädda sitt skinn.
De begravdes samma dag. Pappa och farbror Sven. De begravdes i slutna kistor. Olof stod bredvid sin gråtande farmor och kunde inte förstå att det var hans far som låg där i den mörkröda träkistan. Kanske var det därför han i över en månad sprang till dörren vid varje knackning. I hopp om att allt som hänt bara var en dålig dröm, att dörren skulle öppnas och pappa skulle komma in, leende, med doft av cigarettrök och bensin. Pappa hade sina egna nycklar, men han ringde alltid på dörren när han kom hem från resor, och Olof sprang för att öppna, och pappa tog fram en present ur sin väska och sa att de fått den av “haren”. Storebror retades: – Hur kan harar ge presenter? – Det finns inga affärer i skogen – skrattade han. – Åh, din lilla räka. Men Olof brydde sig inte och var väldigt stolt över att de i skogen kände till honom och aldrig glömde bort honom.
Men pappa kom inte tillbaka, och med tiden skapade Olof en saga för sig själv, en hel fantasi om att pappa inte alls hade dött, utan att en ond trollkarl hade förvandlat honom till en grå katt. Varje gång fylldes denna saga med nya detaljer, så mycket att han ibland själv började tro på det. Nu, i efterhand, kan inte Olof förstå om det var en försvarsmekanism eller en naiv barnslig tro på mirakel. Men dessa fantasier hjälpte nog honom att hantera den första skarpa smärtan av förlust. Mycket senare, när han och hans bror mindes de dagarna, upplevde de en konstig känsla. Som om pappas själ på något oförklarligt sätt hade flyttat in i den grå kattungen. Hela tiden medan kattungen, senare en vuxen katt, levde hos dem, kände de en osynlig närvaro av sin far. Som om han var där, men osynlig. Men de delade inte denna känsla med någon, inte ens med varandra. Kattungen döpte de till Snugge, efter en av figurerna i Disneys tecknade filmer som då visades varje söndag på TV.
Olof, hans bror och även mamma blev väldigt fästa vid katten. Den blev utan tvekan en talisman, en skyddsängel för familjen. Den följde och mötte dem vid skolan, senare vid högskolan, och mamma från jobbet. När någon blev sjuk var Snugge där, spann tröstande och lade sig på det sjuka stället för att värma. Den gick inte förrän personen blev frisk. Katten levde ett långt liv hos familjen. Men tiden går obevekligt, och en sommarkväll gick den stilla bort. Vid det laget hade storebror gift sig och bodde för sig själv. När han fick veta om deras gamla älsklings död, kom han genast. De följde katten på sin sista färd tillsammans som familj. För hur annars? Den var ett levande minne av den avlidne fadern. Pappa bevarades för evigt sådär i deras minnen, glad och smått stressad, med en kattunge i famnen. Olof var osäker, men det verkade som att även mamma kände något liknande, för på gravstenen, förutom ett foto av pappa i helfigur, hade konstnären, på hennes begäran, också målat en ödslig väg med en bil som kör mot solnedgången. Katten begravdes i utkanten av staden, i en ung tallskog. Även om åren har gått och bara en knappt märkbar kulle återstår, minns Olof platsen väl, och varje gång han åker förbi svänger han alltid in där för att stå några minuter och hedra minnet av sitt mångåriga husdjur.
Det går inte att förneka att Snugge var tveklöst en familjemedlem, vars död markerade slutet på en epok i Olofs liv. En epok av barndom och ungdom. Olof tog ännu en gång en titt på fotografiet och log sorgset åt de strömmande minnena, tog datorn från bordet, torkade de fuktiga ögonen med handryggen och lämnade kontoret.
Hemma väntade Olofs familj redan. Alla var samlade. Mamma var där, bror med sin familj, och några nära vänner. När alla var samlade i vardagsrummet kom brodern och syskonbarnen in med en kartong som de överräckte till honom. Alla applåderade, medan syskonbarnen med en klurig min bad honom gissa vad det var.
Familjen och vännerna kände till Olofs intresse för datorspel, så han började gissa. – En häftig joystick, en ratt för racingspel? Rätt gissat? Syskonbarnen skakade skrattande på huvudena och öppnade kartongen. Olof tittade in och sjönk omedelbart ner på en stol som någon omtänksamt dragit fram. Barndomsminnen strömmade genom hans huvud och tårarna började översvämma hans ögon. Men han skämdes inte för dem. I kartongen satt en kattunge, precis som den hans far en gång gav honom. Grå, fluffig, med vita strumpor på tassarna. Minnena sköljde över honom. Pappa, Snugge… Den gången, i barndomen, pratade Olof i timmar med katten, delade sina hemligheter, glädje och sorg. För pojken kändes det som om han talade med sin levande far. Åtminstone hörde han honom.
Hemliga övertygelser om detta behöll Olof, även som vuxen. Och katten tittade med kloka, nästan mänskliga ögon och spann lugnande.
Nu är det hans tonårsdotter som, när hon kommer från skolan, först går till köket, varifrån det efter en minut hörs en missnöjd röst. – Varför är Bulle’s matkoppar tomma?! – Puss, puss lilla katt. – Kom hit, lille vän, jag ska mata dig. Och katten, som nyligen ätit sin portion foder och druckit färskt mjölk, kastade en klyftig blick på Olof och snabbade sig till köket vid hans dotters rop.
