Hon har varit tyst i en vecka nu… Vad ska jag göra när hon stöter bort mig och döljer sanningen?
Jag och Moa har bott tillsammans i tre år. Under den tiden har jag aldrig tvekat på mina känslor för henne. Jag var säker på att hon var den rätta, den jag skulle ändra mina planer, min personlighet och min vardag för. Vi hittade en lägenhet, gjorde oss hemmastadda, diskuterade framtiden och slutade till och med med preventivmedel eftersom vi båda kände att vi var mer än bara ett par. Vi var en familj. Och jag drömde om att vi en dag skulle bli tre.
Men den här veckan har jag känt oro smyga sig in i mitt liv. Allt hände av en slump. Moa bad mig hämta en tändare från hennes väska och som vanligt gick jag in utan att tänka. Jag hade aldrig rotat i hennes personliga ägodelar – varken väskor eller telefon. Respekt är kärlekens fundament. Men just då tappade jag väskan och dess innehåll spred sig på golvet, tillsammans med en tunn mapp med testresultat. Medicinska dokument med stämplar från en privatklinik och ett datum – nyligen.
När hon kom tillbaka och såg detta hände något med henne på ett ögonblick. Hon blev blek, grep dokumenten som om det var ett vapen jag dragit mot henne. Hon frågade inte, förklarade inte. Stängde bara in sig. Och sedan dess – inte ett ord. Om läkarna, eller om vad som hänt. Veckan har gått i tryckande tystnad.
Jag är rädd för att ställa frågor. Inte för att jag inte vill veta sanningen, utan för att hon kan bli arg och fly från samtalet. Hon är sådan – om man pressar henne så stänger hon sig som en mussla. Och jag vill inte bråka. Jag vill ha närhet. Den där äkta som bara finns mellan människor som litar på varandra.
Kanske är hon sjuk? Och vet inte hur hon ska berätta? Kan det vara något allvarligt i proverna? Eller… kanske hon är gravid och ville överraska? Eller… ännu värre – är det inte mitt barn? Mitt huvud går sönder av alla gissningar. Jag känner inte igen Moas blick, hennes steg. Förut delade hon varje nysning med mig, skrattade och busade. Nu är hon som en främling.
Jag är ju inte bara hennes pojkvän. Jag är den som byggt framtidsplaner med henne, jag som ville bli far till våra barn. Och om hon döljer något – det sårar mig, för jag har aldrig lurat henne. Från början sa jag: “Förråder du mig så går jag. Utan skrik, utan hämnd. Jag bara försvinner.”
Jag har inte tjuvlyssnat, inte rotat i telefonen, inte utfrågat. Jag litade på henne. Men nu är tystnaden den värsta tortyren. Varje dag är som att gå på ett minfält. Hon låtsas som inget har hänt: kokar kaffe, viker tvätt, ler mot grannen. Men bredvid mig – tystnad. Lätt som en viskning och brännande som syra.
Igår försökte jag prata med henne. Började försiktigt, genom att skämta, som jag kan. Frågade om vi inte skulle ta en promenad längs strandpromenaden på kvällen, som förr. Hon svarade: “Jag har ont i huvudet.” Och återigen stängde hon sig inom sig.
Jag är rädd för att säga fel sak. Ett fel ord och jag förlorar henne. Men jag orkar inte vänta längre. På nätterna ligger jag bredvid henne, lyssnar på hennes andning och ber att hon ska bli den jag älskar igen. Att vi ska bli vi. Och inte jag – och en mur mellan oss.
Kanske säger ni – fråga bara. Men hur? Hur säger man till en kvinna man älskar: ”Jag känner att du döljer något, och jag är rädd”? Hur gör man det så att hon inte känner sig anklagad, utan förstår att jag oroar mig? Att mitt hjärta darrar av rädsla för att något hänt henne.
Jag vill inte vara ännu en man som trycker på, skriker, bryter. Jag vill vara hennes stöd. Men hur gör man det när hon inte släpper in mig? Tala om för mig… vad gör man när tystnaden är det som skiljer två människor åt?
Jag älskar henne. Älskar henne så det gör ont. Och jag vill tro att det bara är rädsla. Att hon snart kommer att krama mig och säga: “Jag blev bara förvirrad.” Men om det är något annat? Kommer jag kunna förlåta? Kommer jag att kunna glömma? Eller blir det då ”vi” förvandlas till ”det var en gång”?
