För bra
— Du förstår, det stör mig att du har pengar!
— Stör det?!
— Ja!
Linnea svarade inte, vände tyst på klacken och lämnade platsen. Hon var upprörd men visste att argumentera var meningslöst. Varför ens försöka?
Linnea hade alltid kämpat för allt själv. I skolan strävade hon efter högsta betyg, något som både lärare och klasskamrater fascinerades av. Att gråta över ett B var hennes signum. Kamraterna pekade mot tinningen och avundades i hemlighet hennes resultat. Lärarna suckade och påminde om att fel är mänskliga, men Linnea ville ha perfektion – nu, inte senare.
Hemma efter skolan började hon genast med läxorna. Morfar och mamma försökte övertala henne att gå ut.
— Gå och lek lite, Linnea! Det är så fint väder, sa morfar.
— Prov imorgon. Måste plugga, svarade flickan bestämt och böjde sig åter över böckerna, sitt långa blonda hår samlat i en fläta. Böcker var hennes passion.
— Du blir blind av att läsa så mycket! klagade mamman Annika.
— Bara en sida till! Det är så spännande! bad Linnea och höll hårt om boken.
Mamma skakade på huvudet och gick till köket, där hon och morfar diskuterade flickans ljusa framtid.
— Men inte på bekostnad av hälsan! tillade morfar alltid. Gud give…
Givetvis tog Linnea studenten med högsta betyg, kom in på Handelshögskolan efter hård konkurrens och excellerade även där.
Arbete behövde hon inte söka – erbjudanden kom direkt efter examen. Hon valde en tjänst nära lägenheten i Östermalm. Med hennes flit och envishet gick karriären strålande. Bonuser ökade, inkomsten steg. Snart köpte hon en egen tvåa och lämnade mamman och morfars villa i Danderyd.
— Älskling, vi kommer sakna dig så, suckade morfar vid flytten.
— Oroa dig inte! Jag besöker er ofta. Vi bor ju i samma stad, inte i Kiruna, log Linnea och kramade om honom.
— Om någon friare dyker upp, ta honom hit för granskning, sa morfar halvt skämtsamt. Du är duktig och har pengar – lurare finns överallt. Jag känner igen dem på mils avstånd.
— Sluta, morfar! Jag är ingen dumbom. Ser de själv, svarade Linnea.
Morfar gav Annika en menande blick.
— Som den där karln du såg, muttrade han.
— Mamma, inte det igen! utbrast Annika.
Annika avskydde att tala om Linneas pappa – charmören som lurade henne för två decennier sedan, försvann till fängelse och sedan försökte återkontakta. Men Annika ångrade aldrig att behållit Linnea. Med morfars hjälp gav de flickan allt.
Trots morfars råd dröjde Linnea med att presentera sin pojkvän Emil. Han var konstnär, en “självsökande” typ. Hans romantiska sätt kompletterade Linneas pragmatism. Emil gav blommor, köpte presenter – ibland för sista slantarna. Hans tavlor såldes sporadiskt. När inspirationen sinade blev han deprimerad. Linnea uppmanade honom att arbeta hårdare:
— Du har talang! Bara ge dig fan på det!
— För att vara lycklig räcker du, svarade Emil och drog henne till sovrummet…
Han sov ofta i hennes lägenhet. Hans etta på Södermalm var en enda röra av färgtuber och dukar. Linnea föreslog inte att flytta ihop – hon krävde inget, precis som Emil önskade. Hon betalade gärna för restaurangbesök och resor när Emil var pank, men förslog alltid affärsidéer:
— Sälj tavlor online! Ta deltid på galleri!
Emil avfärdade förslagen:
— Jag är en fri fågel. Sånt passar inte mig.
Trots allt passade de ihop. Med Emil kunde Linnea slappna av helt.
Tills en dag, efter en promenad längs Strandvägen, bombade Emil henne:
— Vi måste sluta. Du är för bra för mig.
De satte sig på en bänk. Linnea, som planerat en romantisk middag med hembakad lax, var chockad. Emil stammade fram förklaringar:
— Du är perfekt – framgångsrik, självständig. Mina presenter… du köper liknande utan att blinka. Din handväska kostar tre månadslöner för mig. Det… stör mig.
— Min framgång stör dig?! utbrast Linnea. Vem hindrar dig från att kämpa? Du har talang!
Emil teg.
Linnea gick. Varför argumentera? Istället för att växa valde han att ge upp.
Morfar hade haft rätt – många ville utnyttja hennes framgång.
***
— När får vi träffa din kille? undrade morfar vid fikat.
— Han finns inte längre, svarade Linnea.
— Älskling, du är ung! sa Annika. Hitta någon på din nivå.
— Varför? Jag klarar mig själv.
Men livet gav henne ändå en chans. På ett startup-event träffade hon Markus – en lika ambitiös IT-entreprenör. De förstod varandra utan ord, byggde framtid tillsammans.
Emil såg hon senare på Brunkebergstorg, målande turister. Han såg sliten ut. Deras blickar möttes kort – han tittade bort.
När Linnea passerade i sina Louboutins (kostnaden: två av Emils månadslöner) tänkte hon: Var och en väljer sin väg. Som sägs – hellre en fågel i handen än tio i skogen.
