Oförklarligt samtal
Viggo reagerade inte direkt på ljudet. Det surrade från telefonen på köksbordet.
– Hej, är Linnea där? – frågade en mansröst.
– Nej, det är hon inte. Vem är det? – frågan kom automatiskt, trots att han knappt mindes när han senast talade i den fasta telefonen.
– Och vem är du att jag ska presentera mig?
Viggo spände sig men svarade lugnt:
– Hennes man.
– Hennes man?! Ha! – svarade främlingen hånfullt.
Sedan hördes bara tutande.
Viggo la också på. Det goda humöret han hade med sig från jobbet försvann genast. Istället dök de obehagligaste minnena upp.
Efter att ha stått en stund i eftertanke tog han upp mobilen och ringde sin fru:
– Hej! – svarade Linnea.
– Hej! Någon ringde dig.
– Vart? – sa Linnea förvånat. – Vem?
– Till hemnumret. En man.
– Vem var det?
– Jag tänkte att du kunde svara på det. Han var otrevlig och skrattade åt att jag var din man.
– Vad pratar du om…
– Jag vet inte heller. Finns det någon annan för dig?
Tystnaden på andra sidan stack Viggo rakt i hjärtat. Linnea tystnade för länge.
– Viggo, har du druckit? – frågade Linnea till slut.
– Hade vart bättre om jag vore full, – svarade han och avslutade samtalet.
Innan Linnea kom hem kunde Viggo inte finna ro. Händelser från tio år tillbaka, som han trodde han glömt bort, kom upp i hans minne klara som dagen.
Då, på gränsen till skilsmässa, hade Linnea haft en utomäktenskaplig affär. Hon tänkte lämna honom, men Viggo gjorde allt för att rädda deras äktenskap. Han hade lovat sig själv att hans son inte skulle växa upp utan en far.
Deras relation förändrades till det bättre. Viggo förstod Linneas känslor. Han erkände att han tagit henne för given. De löste sina konflikter, lärde sig att se och höra varandra igen.
De åkte till och med på en semester ihop, till en plats de besökt som nykära. Försoningen liknade en andra smekmånad.
Allt blev bra igen. Och sedan föddes minsta, Ida.
Och nu. Samtalet.
Viggo kunde inte föreställa sig hur mycket mörker som kunde vakna till liv i hans själ. Dyster, gick han igenom allt han ville säga till Linnea. Och när nyckeln vreds om i dörrlåset, kände han hur allt inom honom brast.
Linnea gick tyst in, ställde ned sin väska och gick till badrummet. Det var olidligt varmt.
Medan Linnea duschade, värmde Viggo upp middag och bryggde te, och gick sedan till vardagsrummet. Han hörde hur Linnea och deras dotter steg in i köket.
”Vad gör man i sådana här situationer?” tänkte Viggo.
Han stirrade på TV:n tills dottern gick till sitt rum. Sedan gick han in i köket. Linnea tittade lugnt på honom.
”Väntar på förklaringar,” tänkte Viggo.
– Jaha? – mumlade han.
– Jaha vadå? – svarade Linnea irriterat.
– Jag väntar på en förklaring, sa han och satte sig vid bordet.
Linnea blev blek. Långsamt artikulerade hon:
– Jag har inget att säga till dig, Viggo. Jag vet inte vem som ringde. Alla män som har tillåtelse att ringa mig känner du till.
– Jaha, okej, – mumlade Viggo och gick ut.
Plötsligt oväsen, krossat porslin och märkliga ljud fick honom att skynda sig tillbaka till köket.
Köket de sprang in i tillsammans med dottern var täckt av mat, som nyss låg på tallriken, medan själva tallriken låg i bitar.
Linnea skakade av tårar och satt lutad över bordet med huvudet i händerna.
Viggo rusade till henne…
Han lyfte upp sin fru och bar henne till badrummet. Han satte på duschen och lät vattnet rinna över henne. När hon lugnat sig, svepte han in henne i en handduk och bar henne till sovrummet.
Linnea var tyst, men det var oklart om hon sov eller inte. När Viggo hörde lätta andetag satte han sig på golvet bredvid sängen och satt där hela natten.
Han mindes inte om han sovit eller inte. Han reste sig när Linnea vaknade.
I köket möttes Viggo av dottern:
– Hur mår mamma? – viskade hon.
Viggo ryckte bara på axlarna.
– Pappa, vad hände?
– Jag vet ännu inte, men jag tror jag sårade henne djupt.
Snart kom även Linnea. Hon satte på vattenkokaren utan att titta på honom.
Den dagen var hon ledig och Viggo bestämde sig för att stanna hemma. Han ringde jobbet och tog ledigt. Ida gick till skolan och han återvände till köket. Linnea diskade.
Han väntade tills hon var klar.
– Vi måste prata, – sa Viggo och försökte hålla sig lugn.
Linnea vände sig om och sa bryskt:
– Jag tänker inte förklara mig. Jag har inget att dölja.
– Det är inte därför jag vill prata, – sa han snabbt. – Förlåt, jag tappade besinningen igår. Men jag älskar dig så mycket.
– Jag märkte det, – svarade Linnea och tittade bort.
– Förlåt, – sa han och försökte ta hennes händer, men hon drog dem undan.
Viggo suckade.
– Hör på, det här samtalet var inte en slump, det verkar ologiskt att tro…
– Men det händer, – avbröt Linnea.
– Snälla, avbryt inte, – bad Viggo. – Jag försöker bara förstå. Har du några fiender?
Linnea tänkte efter och svarade:
– Det tror jag inte. Men man vet ju aldrig i affärer…
De ägde en liten matbutik i ett bostadsområde, som Linnea hade startat innan de gifte sig.
– Några problem med kunder på sistone?
– Viggo, det har man varje dag, särskilt med de som dricker. De står utanför redan på morgonen. Skrik och hot, det är vardag.
– Okej. Kom till vardagsrummet.
Här ropade Linnea:
– Jag kom på det! I förrgår betedde sig en man illa, krävde sprit. Kassörskan vägrade sälja och han började gapa. Jag gick ut för att lugna honom… Var tvungen att ringa polisen. Han stack iväg men sa att jag skulle få ångra mig.
Viggo tänkte efter och ringde en vän:
– Hej, Stefan! Jag måste be dig om hjälp. Någon som hotade min fru ringer hem.
Han förklarade situationen.
– Har han ringt ofta?
– Jag har bara hört det en gång, – Viggo tittade frågande på Linnea. – Linnea har inte hört något.
– Ni har ju en telefon med telefonsvarare? Lyssna av den.
– Just det, återkommer.
Han aktiverade telefonsvararen.
Rösten kände han genast igen: ”Linnea, det är jag. När ses vi igen? Saknar dig. Ring mig”. Och så flera samtal i samma stil.
Linnea kände också igen rösten.
Resten gick snabbt. Viggo tog kassetten och rusade iväg. Han var borta i nästan tre timmar, men när han kom tillbaka, gick han direkt fram till Linnea, kramade om henne hårt och sa:
– Allt är fixat. Vi hittade honom. Jag var nära att slå honom riktigt illa. Jag förstår inte vad som tog åt mig igår. Försonas vi?
Linnea såg in i hans ögon och sa:
– Det kan inte finnas kärlek utan tillit.
– Förlåt, förlåt, förlåt, – var det enda han kunde säga medan han kysste henne.
