**MOTREAKTIONEN**
– Linnea, vem är den där kvinnan? – viskade Henrik lågt för att undvika att medpassagerarna hörde.
– Vilken kvinna? – Linnea tittade upp från telefonen, där hon skickat ett meddelande till sin väninna.
– Där borta… Vid sista fönstret. Hon stirrar på oss hela tiden. Nästan ohyggligt.
Linnea lyfte lätt på huvudet för att se, och hennes ansikte stelnade. Hon samlade sig, försökte verka oberörd och ryckte axlarna:
– Jag vet inte vem det är.
– Ljug inte, – Henrik blev irriterad, – jag såg hur du reagerade. Vem är hon?
– Det är min mamma, – svarade Linnea efter en paus. Hon bestämde sig för att säga sanningen. För säkerhets skull.
– Din mamma? – Henrik såg förvånad ut, – du sa att hon inte fanns.
– Det gör hon inte heller…
– Jag förstår inte, – Henrik granskade hennes ansikte, – kan du förklara?
– Vi pratar hemma…
– Tänker du inte ens hälsa? Bor hon här? I vår stad?
– Henrik, snälla, vänta tills vi kommer hem, – Linneas röst darrade av bön, tårarna vällde fram.
– Okej, – muttrade Henrik och vände sig mot fönstret. Sårad.
Linnea försökte inte lugna honom. Hon var tacksam för att få vara i fred, om än kort.
Men fred fanns inte i hennes huvud. Minnen från barndomen vällde fram…
***
Linnea mindre inte sin pappa. Enligt mamman var han en «hemsk» människa.
Mamman sa också att Linnea hade tur – hennes riktiga stöd var styvpappan.
Han kom in i hennes liv när hon var åtta. Men hon förstod inte vad som var så fantastiskt med Göran.
Barsk, arg, snål. «Varför älskar mamma honom?» tänkte Linnea när hon gömde sig i ett hörn för att undvika honom.
Han slog henne aldrig, men behandlade henne som luft. Pratade aldrig med henne direkt.
När han pratade om henne till mamman lät det så här:
– Flickan kan inte skärpa sig…
– Din dotter stör mig…
– Säg åt henne att inte umgås med pojkar.
– Har du sett hennes dagbok? Jag skäms att hon bor i mitt hus!
«*Hans* hus? Men det var ju vårt!» tänkte tonårstjejen. Hon mindes att de flyttat dit efter mormoderns död.
En dag när Göran upprepade frasen, exploderade Linnea:
– Det är *ni* som bor i *vårt* hus! Gå härifrån om ni vill!
Göran rusade mot henne, men hejdade sig. Vände sig istället mot mamman:
– Se till att jag slipper se henne!
Mamman drog Linnea ur rummet:
– Självklart, älskling…
Hon behandlade Göran som en gud. Lydde blint, smickrade, försökte alltid behaga.
Varför? Linnea begrep det inte. Men hon visade en sak: om Göran krävde det, skulle mamman kasta ut henne.
– Hur vågar du? – väste mamman den dagen, – tala inte så till din far!
– Han är inte min far! – skrek Linnea.
– Men han försörjer dig! Otacksamma!
– Jag bad dig inte föda mig! – Linnea grät, – du kunde ha lämnat bort mig!
– Ingen ville ha dig! Din pappa stack så fort du föddes! Du förstörde mitt liv!
Linneas hat bröt loss. Hon knuffade mamman och sprang ut.
Ingen följde efter. Under den veckan hon var borta ringde ingen.
Femton år gammal kunde hon inte göra mycket. Vänner tog henne in några dagar, men hon fick återvända.
Med darrande händer öppnade hon dörren…
– Äntligen tillbaka? – var allt mamman sa, – gå till ditt rum och visa dig inte.
«Hon måste ha övertalat Göran», tänkte Linnea och skyndade in.
Efter den dagen ignorerade styvpappan henne totalt. Mamman följde hans exempel: ingen mat, ingen kommunikation.
Linnea förstod: de väntade bara på att hon skulle bli myndig…
När hon tog studenten antydde mamman att det var dags att flytta.
– När du fyller arton får du klara dig själv.
Linnea sökte till universitetet. Hon klarade inträdet, men endast till en avgiftsbelagd utbildning. Ingen skulle betala.
– Mamma, jag kom in.
– Och?
– Men det kostar pengar…
– Glöm det. Vi har gett dig nog! Ska vi betala för dina påhitt också?
– Förlåt. Jag borde inte frågat.
– Nej. Hitta en lägenhet.
– Jag har inga pengar…
– Skaffa jobb. Du får bo här en månad till. Sedan måste du ut.
– En månad är för kort…
– Sex månader? Glöm det. Vi renoverar ditt rum till en gästsvit. En månad.
Linnea hyrde en etta i en förort. Ingen toalett, vedspis. Billigt.
När hon flyttade gav mamman henne en gaffel, tallrik, mugg, en liten kastrull, handduk och gammalt lakan.
– Här, – sa hon och räckte över en påse, – lycka till. Du kanske förstår mig en dag.
– Tack. Kan jag hämta mina vinterkläder senare?
– Dröj inte för länge. Göran kanske slänger dem.
Med mammans pengar klarade hon sig till första lönen. Hon gick till fabriken för att spara.
När lönen kom köpte hon mat, schampo, tandkräm. Sparade resten i ett kuvert.
En månad senare åkte hon hem för att hämta kläder. En främling öppnade.
– Hej! Fel dörr? – skojade Oskar.
– Jag söker min mamma.
– Åh, du måste vara Linnea! Kom in.
Mamman kom hem, oberörd. På frågan om Oskar svarade hon:
– Han är Görans son från första äktenskapet. Bor här tills han hittar jobb.
– Varför får *han* stanna? – frågade Linnea.
– Det är *hans* hem! – skrek mamman, – jag bestämmer här!
– Så en främling är viktigare än din dotter?
– Jag har ingen dotter! Oskar är min makes son – han betyder mer!
– Grattis, – sa Linnea, – då har jag ingen mamma.
Hon gick.
Fyra år utan kontakt. Tills nu…
***
Medan Linnea försjönk i minnen, närmade sig mamman. Henrik reste sig.
– Hej, – hörde Linnea en välbekant röst.
– Hej, – svarade hon knappt hörbart.
– Vem är han? – Mamman nickade mot Henrik.
– Min man.
– Grattis.
– Tack.
– Allt är bra hos oss. Göran jobbar, Oskar har en flickvän. Bröllop om en månad. Jag blir mormor snart! Vi renoverar ditt rum till barnrum. Köpte dyra tapeter. Letar sommarstuga nu – nära vatten…
Linnea undrade varför denna främling berättade allt.
– När gifte ni er?
– För två år sedan.
– Barn?
– En son på ett år.
– Så jag har ett barnbarn?
– *Du*? – Linnea vred på huvudet.
– Ja. Du är min dotter.
– Du förväxlar mig med någon. Min mamma dog för fyra år sedan…
Mamman vitnade. Gick utan ett ord.
Linnea tittade ut genom fönstret. Ingen ånger.
Henrik iakttog dem, lyssnade. Plötsligt insåg han: de var främlingar.
Han bestämde sig för att inte fråga mer om förr. Det kändes farligt att gräva djupare…
