Ulrika var väldigt trött. Hon hade varit ensam i sex år, sedan hennes man lämnade henne. Hennes dotter gifte sig för ett år sedan och flyttade till en annan stad.
Ulrika var bara fyrtiotvå, en utmärkt ålder för en kvinna. Andra ungdomen. Ulrika var en riktig husmor och lagade mat fantastiskt bra, hennes inlagda gurkor med tomater kallades av alla för mästerverk. Men vem skulle nu äta dessa gurkor? Balkongen var redan full av syltade burkar.
“Jag tänker inte gå under ensam, så vacker som jag är!” sade Ulrika till sina vänner. De svarade: “Nej! Hitta en man! Det finns många ensamma män.”
En av dem tipsade Ulrika om agenturen “Bästa mannen”. Ulrika tyckte det kändes löjligt att kontakta en agentur. Men å andra sidan – fyrtiotvå, det numret gjorde henne nervös. De gamla mormorsklockorna tickade högt på väggen och påminde henne om tiden som gick.
Så Ulrika gick till agenturen. En vänlig dam i hallonrosa glasögon sade:
– Vi har verkligen de bästa. Låt oss titta tillsammans i vår databas, sitt här bredvid mig!
– De ser ju bra ut alla, skrockade Ulrika. – Men hur lär man känna en person? Hur vet man att han är rätt?
– Det har vi tänkt på, svarade damen. – Vi lånar ut dem en vecka. En tillräcklig tid för att förstå – är han din eller inte? Är det värt att fortsätta eller leta efter någon annan?
– Vem lånar ni ut?
– En man!
– Hur då?
– Så! Han bor med dig en vecka. Hör här, vi är inte blyga brudar, vi går rakt på sak. Och vi har inga galningar eller dårar.
Ulrika blev plötsligt riktigt entusiastisk. Hon gillade idén starkt. Tillsammans med hallondamen valde de ut fem kandidater. Ulrika betalade en liten summa, skyndade sig hem. Den första skulle komma redan i kväll.
Ulrika tog på sig en grön klänning – hoppets färg. Och örhängen, med diamanter, som hon sällan tog fram ur den gamla smyckeskrinet.
Kling! – dörrklockan ringde.
Ulrika kikade först genom tittögat. Och såg rosor. Hon tjöt nästan tyst av glädje. Öppnade dörren. Mannen var elegant, ja, precis som på bilden.
De satte sig vid bordet, Ulrika hade ordnat det fint. Buketten ställde hon i mitten av bordet. Ulrika smygtittade på den trevliga gästen och tänkte: “Det räcker, ingen mer. Denne!”
De började äta sallad. Den blivande maken grimaserade: “Varför så salt?” Ulrika log generat, serverade anksteken. Den blivande maken smakade en bit: “Lite seg…”. Han gillade heller inget annat. I alla bestyr glömde Ulrika det viktigaste – vinet, hon hade valt det noga. Hällde upp och sade: “Nå, för vårt möte!” Gästen luktade på glaset, tog en liten klunk: “Billigt stuff.” Han reste sig: “Låt oss se hur du har det här…”.
Ulrika tog buketten, sträckte den mot honom: “Jag gillar inte rosor alls. Hejdå.”
På natten grät Ulrika lite, hon kände sig sårad. Men det fanns fyra möten kvar.
Den andra kandidaten kom nästa kväll. Han gick in självsäkert: “Hej där!” Lukten av vodka följde honom. Ulrika frågade: “Har du redan firat vårt möte någonstans?” Han skrattade: “Åh, kom igen! Hör du, har du TV? Det är snart match. Malmö–Göteborg. Vi kan samtidigt prata om allt.” Ulrika svarade skarpt: “TV:n ser du hemma hos dig.”
På natten grät hon igen ensam.
Dagen därpå kom den tredje kandidaten. Ingen skönhet, gammal jacka, orena naglar. Och smutsiga skor. Ulrika övervägde redan hur hon artigt skulle be honom gå. Men hon bestämde sig för att först ge honom mat. Han åt glupskt och prisade Ulrika mycket. Hon blev nästan generad. Tog fram sina inläggningar. “Herregud! – utbrast den icke-snygge. – Det här är det bästa jag ätit i hela mitt liv!”
Då slog mormors klocka. Den icke-snygge lyssnade: “Vad är det för skräll?” Han gick in i rummet, stod på en pall, tittade på klockan: “Nu fixar jag det snabbt! Har du verktyg?”
Snart slog klockan rent och klart, Ulrika blev glad över det milda ljudet. Hon tänkte att det var ett tecken. Den icke-snygge borde bli hennes man. Han var bra på allt, praktisk, och att skorna och naglarna inte var så bra – en bagatell att fixa. Dessutom var han den tredje, ett lyckotal.
Nu stod natten på tur. Ja, Ulrika hade förberett sig, gick till skönhetssalongen, bäddade sängen med storslagna rosor (hon älskade verkligen rosor). När Ulrika kom ut från badrummet sov hennes gäst redan, precis som han var, inte ens klädd. Det störde inte Ulrika. Hon tittade ömt på den sovande: “Trött, stackars”. Och lade sig försiktigt bredvid under täcket.
Sedan började mardrömmen. Den här händigkarlen började snarka. Virtuost, kraftigt och intensivt. Ulrika försökte skydda sig med kudden, sedan honom, vände på den sovande kroppen – utan nytta. Hon sov inte hela natten, hon led.
På morgonen kom gästen ut i köket där en dyster Ulrika satt: “Nå, vad sägs om att jag flyttar in med mina saker ikväll?”
Ulrika skakade på huvudet: “Nej, förlåt. Du är bra, men… Nej!”
Den fjärde, skäggiga, påminde Ulrika om en hjälte från en gammal fin film om geologer. Hon lät honom till och med röka i köket. Skäggan drog ett bloss och sa: “Ulrika, vi måste komma överens från början. Jag är en fri man. Jag älskar fiske, gillar att dra iväg med vänner. Och jag gillar inte när någon ringer och frågar – var är du, var är du? Okej?”
Ulrika såg hur han askade i blomkrukan med orkidén och frågade: “Gillar du kvinnor också?” Skäggan skrattade: “Varför inte? Jag sa ju – frihet! Det är normalt för en man.”
Efter honom vädrade Ulrika länge ur köket. Huvudet värkte, hon kände sig vansinnigt trött, som om tre liter blod hade tappats ur henne. Hon orkade inte ens diska.
Nästa morgon vaknade Ulrika, solen sken bakom gardinerna, glada sparvar kvittrade. Ulrika insåg plötsligt hur bra hon mådde. Lördag. Hon hade inte bråttom, ingen störde henne, ingen mumlade, prasslade, eller snarkade. Disk? Den kunde hon ta itu med när hon ville. Frid och frihet.
Då ringde telefonen: “Ulrika! Det är från agenturen “Bästa mannen”. Du har en kandidat till idag, du minns väl? Han är fantastisk, han är säkert din!”
Ulrika skrek nästan i luren: “Stryk mig! Ta mig ur databasen! Ingen mer! Den bästa mannen – är den som inte finns!”
Och skrattande drog hon upp gardinerna…
