Jag skäms inte! Jag är stolt över att ha fötts på landsbygden!
Hej.
Jag har länge lagt märke till hur människor som är födda i städer ibland pratar nedlåtande om dem som vuxit upp på landsbygden. De verkar tro att livet utanför deras asfaltbelagda värld är mindre värt, och när en person från landet flyttar till staden för arbete, stjäl de någon annans “rättmätiga” plats.
Men vet du vad? Jag skäms inte över att jag är lantbo. Tvärtom, jag är stolt över det.
Och jag tänker inte känna skuld för att jag arbetar i stan för mitt levebröd. Alla har rätt till arbete, utveckling och att leva sitt liv som de vill.
Och om jag var tvungen att lämna min lilla hembygd för att hitta jobb, gör det mig inte sämre än dem som växte upp bland glas och betong.
Landsbygden lärde mig att bli människa
Jag föddes i en vanlig familj i ett litet samhälle, omgivet av fält och åar, doften av nyslaget gräs och vedeldade kaminer.
Sedan barnsben har jag vetat vad arbete innebär.
Jag såg min föräldrar stiga upp innan gryningen för att arbeta på åkrarna, far som lagade staket efter regn, mor som dukade bordet för att samla hela familjen till middag.
Jag lärde mig respektera arbete eftersom ingen på landet förväntade sig att någon annan skulle göra jobbet åt dem.
Jag lärde mig tacksamhet, för jag visste vad det kostade att få bröd på bordet.
Jag lärde mig att respektera naturen, för jag förstod att livet var beroende av dess gåvor.
Och jag vill inte byta bort denna erfarenhet mot betongväggar, stress, ständiga trafikstockningar och oren luft.
Ofta får jag höra:
— Om du nu älskar landsbygden så mycket, varför jobbar du i stan?
Men tänk efter — varför tvingas tusentals människor som vuxit upp på landet flytta till städerna? Är det för att de gillar det?
Nej. Det beror på hur systemet ser ut. Jobben på landsbygden blir färre, men familjer måste försörjas.
Men det betyder inte att vi är överflödiga, att vi är sämre än de som föddes i höghus.
Jag vill inte bo i staden, men jag måste arbeta
Ärligt talat förstår jag inte varför folk fascineras så av stadslivet.
Buller. Smuts. Hus där grannar hör varje steg du tar. Bilar som står i kö i timmar. Människor som bor nära varandra men aldrig hälsar.
Kallar ni det komfort?
Jag bor i mitt eget hus.
Tvåvånings, rymligt, med en stor gård. Jag har min egen köksträdgård, en fruktträdgård, en bastu. Jag har platser där jag kan andas fritt, där jag kan gå ut på morgonen och se en oändlig himmel, inte gråa väggar hos grannen.
Men ja, jag måste pendla till staden för att arbeta.
Och ja, det är besvärligt. Bilen kan gå sönder — då förlorar man en dag. Bussen går en gång i timmen — missar du den, så är du sen.
Men jag är redo att stå ut med det, för friheten och rymden på min landsbygd är viktigare än storstadens betonglådor.
Låt bli att förolämpa lantbor, för “lantis” är inget skällsord
Ibland hör jag folk i stan kalla andra för “lantisar” med en viss hånfullhet.
Det är komiskt.
Stadsfolk tror att deras liv är mallen för framgång, men allt fler av dem längtar ut på landet.
Köp ett hus på landet — och vips, livet är fulländat? Men så fort någon från landet kommer in till stan för att arbeta, blir de “småstadsbor”.
Paradox.
Vill ni ha sanningen?
Bland lantbor finns det fler vänliga, hjälpsamma och reko människor än bland dem som vuxit upp i staden.
På landet är det naturligt att hjälpas åt. Där går man inte förbi om någon har det svårt. Där vet man vad riktig kamratskap innebär.
Och i staden?
Man kan bo i samma hus i årtionden utan att veta vem som bor bredvid. Man kan falla omkull på gatan — och ingen hjälper. Man kan skrika — och ingen hör.
Så vem är egentligen “lantisarna”?
Om du har “landsortsmentalitet”, räddar dig varken Stockholm eller New York
Födelseorten är ingen indikator på intelligens och vett.
Man kan födas på landet och vara en bildad och trevlig person. Och man kan växa upp i den finaste stadsdelen och ändå vara en tölp.
Problemet är inte var du föddes, utan vilken sorts person du blivit.
Så sluta prata nedlåtande: “Han är från landet”.
För landsbygden är ingen dom.
Det är min hembygd.
Och jag är stolt över det.
