Vid tunnelbaneutgången, alldeles intill “T”-tecknet, stod en kvinna och sålde valpar. På en kartongbit stod ras och pris skrivet, samt att hon “söker bra händer.” Förr i tiden, innan Blocket, handlade folk så här.
Jag sprang in i tunnelbanan och hade en snabb skymt av tre söta, långörade ansikten som stack upp ur en korg.
Fyra timmar senare var jag på väg hem och klev ut ur tunnelbanan, och såg samma kvinna med endast en valp kvar. Tydligen hade hon lyckats sälja två.
Jag gick närmare, även om jag inte planerade att köpa någon valp.
Bredvid kvinnan stod en pojke, ungefär tolv år gammal, med några skrynkliga sedlar i handen. Bredvid stod också en man i solglasögon och kavaj, med dyra armbandsur. Han verkade stressad.
– Jag kan ge mer än han, sa mannen och nickade mot pojken. – Dubbelt så mycket. Det är till mitt barn. Jag glömde bort presenten…
Jag förstod att båda var intresserade av valpen, och om det var en budgivning skulle mannen definitivt vinna.
Pojken grävde i sina fickor och tömde dem på allt innehåll, vilket mest var småpengar:
– Jag har haft sönder min spargris. Det här är allt jag har. Mina föräldrar gav tillstånd, men kan inte bidra med pengar, de har inte råd. Jag har också lånat från vänner. Det här är allt jag har…
Valpförsäljaren tittade på mannen med solglasögon och sa:
– Ursäkta mig, men jag ger den till pojken. Det är viktigt för mig att den kommer till någon som verkligen bryr sig. Jag ser att pojken kommer att älska valpen mycket. Han är redo att ge allt idag…
Och hon räckte över valpen till den överlycklige pojken. Han tog den så varsamt, så försiktigt, som om han var rädd att skada den, medan valpen skakade, av rädsla kanske, eller av stress. Lycka är ju också en form av stress.
– Åh, och pengarna! – pojken blev orolig och försökte räcka över dem med ena armen om den nya vännen och den andra i fickan.
– Behåll pengarna, köp allt nödvändigt till din hund istället, bra mat, ett koppel…
– Åh, verkligen? Du tar dem inte? – pojken var nära att börja gråta. Han stoppade in valpen i sin jacka för att värma den och de såg till och med lite lika ut.
– Jag tar dem inte. Ta hand om varandra, log kvinnan och vinkade farväl.
– Åh, det var fint att du inte tog barnets pengar, sa jag medan jag betraktade händelsen.
– Jag tog inte emot pengar från någon, svarade kvinnan. – Jag skriver pris bara för att se om personen överhuvudtaget är villig att spendera på en hund, om de har medel för det.
Jag flyttar från denna stad för gott och vill inte att valparna från min älskade hund ska hamna på gatan på grund av oansvariga ägare som senare inser att de inte kan mata en extra mun. Jag gav bort valparna till dem som… aldrig skulle svika.
