Jag ska få er alla att försvinna! Ni ska få dansa! – skrek min brors hustru vilt.

-Jag ska se till att ni alla försvinner! Ni ska få se! – skrek min brors fru Galina ursinnigt.
-Varför, Saga? Jag gav dig ju hela beloppet. Vad har jag gjort för fel? – Min mamma förstod inte varför hennes svärdotter hotade henne.
-Var står det skrivet att du har gett oss pengarna? Var är vittnena? Kvittot? Ni är skyldiga oss, mig och Johan, för halva denna lägenheten! – Saga stod bestämt i dörröppningen.
-Nu lyssnar du på mig, Saga. Gå härifrån! Jag var vittnen när pengarna överlämnades. Räcker det? Och hälsa min bror. Han borde ta tag i dig. Kom inte tillbaka hit, – jag kunde inte låta bli att ingripa i den här svåra situationen. Mamma var försvarslös.
-Ni kommer att ångra er, men då är det för sent! Jag kommer att gå till en trollkarl och förbanna er! – skrek Saga när hon gick.
…Min bror och jag, vi hade en mamma som efter vår pappas död sålde huset på landet och flyttade in hos mig i min trea. Jag var redan änka och uppfostrade min femårige son Adrian. Jag var glad att hon bodde hos mig.
-Ingrid, har du något emot att jag ger Johan halva pengarna vi fick för huset? Han är trots allt min son. Annars gnäller Saga på honom, att han är en oduglig make, att han inte försörjer familjen ordentligt, – mamma såg bedjande på mig.
-Herregud, det är inga problem, självklart, ge dem! Det känns rättvist, – tyckte jag.
…Vi bjöd hem Johan och Saga till mig och överlämnade pengarna hand till hand. Och nu, två år senare, kommer Saga igen och kräver mer pengar, hotar och förbannar.
Jag skickade ut henne, stängde dörren och glömde henne. Vi hade ingen kontakt med varken min bror eller Saga på många år. Som om en svart katt hade sprungit mellan oss. Efter det överöstes vi av oändliga problem, som ett ständigt vattenfall av olyckor. Vi tog en promenad genom svårigheterna. Som man säger, när du flyr från sorgen över floden, väntar den på stranden.
Mamma blev sängliggande, jag blev sjuk med något obeskrivligt, min son Adrian fick våteksem. Vi hade ständigt problem. I vår lägenhet, mättad av medicinlukt, gick allt sönder, föll och krossades. Väggklockan stannade mitt i natten. Jag, en polisofficer, var tvungen att gå i pension efter full tjänstgöringstid. Trots att jag hade planerat att fortsätta arbeta tills jag fick ett eget projekt. Jag var tvungen att ta hand om min sängliggande mamma och intensivt behandla min son. På något sätt började pengarna försvinna ur mina händer.
…Jag minns hur jag förvandlade min lägenhet till en violträdgård: dessa blommor fanns överallt. Jag odlade, förökade och sålde dem på marknaden. Man kan säga att dessa små blommor räddade oss från skulderna. Violerna köptes gärna.
En gång om året kom de släktingar besök. De stannade hos oss en vecka och gav oss begagnade men rena kläder. De hade också med sig mat: kött, pasta, gryn, mjöl… Vi var oerhört tacksamma. Släktingarna åkte iväg, och vi började om på nytt.
…Fattigdom, sjukdomar, apati.
För att inte förtvivla av alla motgångar och de tunga tankarna, anlade jag en blomsterbädd vid entrén. På våren sådde jag blomfrön. Enkla blommor som lejongap, nattviol och ringblomma spirade upp. Men det var min enda inspirationskälla.
När grannen Mikael gick förbi, stannade han och betraktade min blygsamma blomsterbädd:
-Hej, grannen! Skulle ni vilja ha pengar till fler blommor? Köp fler, så att alla blir avundsjuka.
Jag ryckte osäkert på axlarna. Mikael stoppade pengar i min morgonrocks ficka:
-Ta emot, kära trädgårdsmästare! Tveka inte. Ni gör ju det här för alla.
Inspirerad köpte jag exotiska blommor och buskar. Min blomsterbädd blomstrade i granna färger. Grannarna tappade hakan av paradisskönheten.
Mikael stannade alltid upp vid blomsterbädden och beundrade den:
-Endast hos en god människa kan blommorna frodas så här.
Grannen bjöd ofta på godis, choklad och glass:
-Det är till dig, Ingrid, för dina outtröttliga ansträngningar.
Uppmärksamheten från en främmande människa var upliftande och behaglig.
Åren gick, och saker började smått förbättras i vårt hem.
Mamma blev bättre och gladare. Min sons hud läkte från eksemet. Plötsligt kände jag mig som en kvinna i vitt spets. Jag ville älska och bli älskad. Och inte bry mig om min ålder.
Adrian, som hade sett sin sjuka farmor, bestämde sig för att bli läkare. Han kom enkelt in på läkarutbildningen. Samtidigt jobbade han på sjukhuset. Snart började han assistera vid operationer. Med tiden kom grannar ofta till Adrian med förfrågningar om diagnoser, injektioner, droppar…
Adrian utbildade sig till narkosläkare.
Tillsammans med min son gjorde vi en kosmetisk renovering av lägenheten. Adrian köpte en begagnad bil. Han planerar att gifta sig med sin kollega Emilia. Hon är kardiolog. Alla vi mår bra och allt är fridfullt.
Saga ringde nyligen med hes röst:
-Hej Ingrid. Kan du komma och hälsa på mig? Jag ligger på sjukhus.
Jag åker till angiven adress. Går in i salen med delade bäddar. Hittar Sagas plats.
-Vad har hänt med dig, Saga? – jag blev förvånad över hennes utmattade utseende. I Sagas ögon fanns bara tomhet.
-Det är som det är, Ingrid… Vi gick en promenad i skogen med min man. Hittade en mänsklig skalle i gräset, tog den hem. Rengjorde, lackade, gjorde en askkopp av den. Sex månader senare dog din bror i en olycka. Efter två månader dog vår son i garaget. Han drack med vänner. Jag, ja jag har lunginflammation. Varför tog vi hem den förbannade skallen? Där började mina olyckor, – Saga började gråta bittert.
-Nej, Saga, allt började när du vände dig till svarta trollkarlar och häxor. Skallen är bara en konsekvens, – jag kunde inte låta bli att nämna detta för Saga. Hon hade orsakat alldeles för mycket olycka för vår familj.
-Du har rätt, Ingrid. Jag erkänner. Jag kastade förbannelse över er och hatade er. Min ilska flödade som svart tjära. Resultatet är att jag har dömt mig till ensamhet. Förlåt mig. Låt oss glömma våra dumma gräl. I min ungdom växte vingar bakom min rygg, nu finns det en bumerang där. Jag känner dess hetta, – Saga blev tyst och eftertänksam.
Jag berättade allt för Adrian. Han kunde inte förbli likgiltig:
-Mamma, vi flyttar moster Saga till mitt sjukhus. Hon får bättre vård där. Hon är ju inte en främmande person.
-Visst, min son, – jag förlåter Saga helt. Man måste också ha medkänsla för henne. Hon blev ensam kvar i sin sorg. Förlorade både sin son och man.
…Mikael föreslog att förena våra liv. Han bodde en våning upp.
-Ingrid, flytta till mig. Det kommer att vara roligare att spendera tiden tillsammans. Du är änka, jag är änkeman. Vi kommer ha mycket att prata om. Är du med på det?
-Ja, Mikael, – jag kunde inte tro min oväntade lycka. Den föll från himlen, värmde min själ och lyste upp mitt liv.
Mamma blev glad för min skull:
-Ser du, Ingrid, din lycka fanns alltid i närheten, och väntade gradvis på rätt tidpunkt. Du förtjänar den här lyckan.
Saga återhämtar sig snabbt och vill komma på besök. Ska jag bjuda in henne? Jag ska rådfråga Adrian och Mikael först.