Efter att vi hade avslutat arbetet bestämde vi oss för att fira med våra vänner. Vi bjöd in nära vänner och släktingar till en grillfest på lördagen. Omkring tjugo personer kom. Vi hade det riktigt trevligt, spelade gitarr, skrattade och mindes gamla tider. Sammanfattningsvis var jag glad över att vi hade lyckats göra i ordning vårt utrymme och att våra nära och kära deltog i firandet.
Vi har ett litet hus på landsbygden utanför Uppsala – en arv från min fru. I flera år har vi varje vår rest dit och bott där hela sommaren, ända tills de första frostnätterna. Visst skulle vi kunna stanna hela vintern, men det är bekvämare för oss i stan. Vi gillar att leva nära naturen, andas frisk luft och njuta av den efterlängtade lugn och ro.
Vi har en liten trädgård där vi odlar tomater, gurkor, jordgubbar, körsbär, vinbär, hallon, lök, zucchini, gröna blad, morötter, rödbetor och krusbär. Min fru tar hand om trädgården medan jag sakta iordningställer huset och tar hand om hönsen vi föder upp varje sommar.
Förra året bestämde jag mig för att bygga en altan, så att vi skulle ha en plats att vila från värmen och ett ställe för grillkvällar.
Att göra allt detta själv är förstås svårt. Min fru hjälper till så mycket hon kan, men hon har också trädgården och hushållsarbetet att ta hand om. Vi bestämde oss för att be vänner om hjälp, vi ringde nästan alla, men de var upptagna, trots att de är pensionärer. Inte ens under helgerna hade någon tid över. Det var tråkigt, men de är inte skyldiga oss något, de har ingen plikt att hjälpa.
När arbetet var klart bestämde vi oss för att fira med våra vänner. Vi bjöd in nära vänner och släktingar till en grill på lördagen. Ungefär tjugo personer kom. Vi hade en härlig tid, spelade gitarr, skrattade och delade minnen.
Sammanfattningsvis var jag glad över att vi hade lyckats fixa vår plats, och att våra nära och kära var med oss i firandet.
– Jag är väldigt glad att vi kunde ha er här idag, men nu är det dags att avrunda!
Ja, så började det. Nästan hela förra sommaren hade vi besök. Vissa kom med sina barnbarn för två dagar men stannade mycket längre. Vi kunde härbärgera fem personer samtidigt. Några kom, andra åkte. De hade med sig lite mat, men alla var här på semester.
Vi ville vara ensamma, vi var trötta på de ständiga besöken. Min fru skämdes för att säga något direkt, för det var vänner, inte främlingar. Och i en sådan situation vet man inte riktigt vad man ska säga. “Vi är trötta på er, åk hem”? Det säger man ju inte.
Då bestämde jag mig för att ta tag i saken. En kväll, när det var fullt med folk i vardagsrummet, berättade jag om planerna. Jag sa att jag ville bygga en damm och beskrev hela planen, och tillade:
– Eftersom vårt hus aldrig är tomt behöver jag inte leta efter hjälp. Vi gör det tillsammans. Jag tror vi börjar nästa vecka. Ni planerar att semestra här, så vi är redan några stycken, och den som kommer, hjälper till. Det blir trevligt att vila vid vattnet i skymningen.
Efter mitt tal blev det tyst i huset. Alla log ansträngt och sa att de självklart skulle komma och hjälpa till, men snart därefter blev huset tomt.
Först nästa dag kom sonen till min bästa vän. Han hade hört om planerna och erbjöd sig att hjälpa till eftersom han jobbar på distans. Så vi två byggde dammen.
Nu är det tyst. Vännerna kommer inte längre ens vid helgerna. Och ändå har de ett samvete.
