“Åker du iväg, så bor vi kvar här,” sa svärmor.
Äntligen hade det blivit varmt, våren var här och sommaren närmade sig. Karin satt i vardagsrummet i mitt hus under luftkonditioneringen. Min mans mamma satte sig bekvämt i fåtöljen och sa att mitt hem hade blivit ännu bättre, nu när hon kunde sitta inne och slippa lida av värmen.
– Ja, utan luftkonditioneringen skulle det varit svårare, sa jag. – Det var bra att jag installerade den innan hettan kom.
Svärfar berömde oss för det kloka köpet, och min man strålade som en julstjärna. Det var sällan man hörde beröm från hans pappa. Jag kände mig också nöjd när Erik sa att allt detta var min förtjänst.
Sommarstugan hade jag ärvt av min morbror. I flera år hade jag renoverat det. Vi bytte ut all elektricitet, la nya golv och köpte all möblering och teknik. Allt i det här huset gjordes med kärlek och mina händer, för alla kostnader kom ur min egen ficka. Den dagen tittade jag på det bekväma och mysiga rummet och tänkte på hur jag snart skulle kunna flytta dit för sommaren. Svärmor förstod inte mina antydningar och fortsatte att säga att livet på landet var perfekt.
– Anna, du har rätt! Det är så härligt att vara här med Olle, borta från storstadens brus.
Inombords kände jag en växande frustration. Sedan vintern hade min mans föräldrar bott i mitt hus, för i lägenheten trivdes de inte, och på deras ålders höst ville de vara närmare naturen. Karin hade övertygat Erik, och han i sin tur mig, att låta dem bo hos oss fram till sommaren. Men snart upptäckte jag att de ofta bjöd över min mans yngre bror med familj, och de kunde stanna i veckor. Jag ogillade detta, inte minst för att jag stod för alla räkningar, och att min man och jag dessutom kom med matvaror till dem. Mitt tålamod brast när svärmor sa att hon saknade en pool och bad sin son att köpa en, vilket han gick med på. Jag tog med min man till ett angränsande rum.
– Älskling, har du glömt att vår semester börjar om två veckor? Är det inte dags för dina föräldrar att åka hem? Dina mammas antydningar förstår jag inte.
– Anna, det finns tid kvar, varför stressa?
– Vad menar du med tid kvar? Vi behöver städa och flytta våra saker hit. Var snäll och säg till din mamma att det är dags att börja packa, inte bjuda in fler gäster.
Just då kom svärmor inrusande. Jag hade aldrig trott att hon lyssnade vid dörren.
– Här ser man vad viktig du tycker att du är!
– Förstod inte, lyssnade ni på oss?
– Ja! Jag måste veta vad du tänker!
– Då så. Din son vill inte prata, så jag behöver inte upprepa mig. Det är dags att börja packa.
– Nej! Jag tänker inte ge mig! Ni unga kan klara er, men vi äldre behöver bekvämligheter.
Erik satt tyst på soffan, försvarade mig inte, och sa till slut att jag hade fel och borde lyssna på mamma. I det ögonblicket förstod jag att de var främlingar för mig, vi delade inget gemensamt längre, och jag ville inte tillhöra deras familj.
– Ni har exakt 15 minuter på er att packa, annars ringer jag polisen.
Svärmor började skrika, svärfar försökte övertala mig, och min man sa inget.
– Slösa inte bort er tid, ni har bara tolv minuter kvar. Förresten, Erik, du kan också gå. Jag kommer att ansöka om skilsmässa.
– Måste det vara så drastiskt? Ska vi verkligen förstöra familjen över ett sådant här bagatell?
– Ja, skilsmässa. Du borde ha lyssnat på mig, inte din mamma. Jag är trött och vill bo själv. Farväl.
När dörren stängdes bakom dem, förstod jag att jag nu var mästarinna över mitt eget liv, ingen kunde längre säga åt mig vad jag skulle göra. Jag blev fri.
