Kära gäster
– Nej, Ida! Jag har inte plats för er alla, sa Karin bestämt.
Hon hade försökt att vänligt förklara för sin kusin i telefonen att besöket inte var lämpligt, att övernattning var omöjlig och att andra alternativ borde sökas.
– Åh, precis som din mamma sa – det är alltid nej till gäster. Ni har byggt ett sånt stort hus och ändå finns det ingen plats? Det tror jag inte på. Din mamma hittade alltid både plats och mat trots att tiderna var mycket tuffare än nu, svarade Ida upprört. – Vi kommer ikväll, och gud förbjude…
Karin hann inte slutföra meningen innan hennes man Axel tog telefonen och vrålade så högt att det borde ha tjutit i Idas öron.
– Vi har sagt att det inte finns plats! Fortsätter du att vara oförskämd mot min fru kommer varken du eller någon annan från din familj någonsin få komma hit!
De lade på luren.
Axel hade inte ens hunnit föreslå alternativa platser dit fruns familj kunde gå.
– Tack, suckade Karin.
I deras relation var hon den försiktiga, medan Axel hade en bestämdare inställning.
– Lås dörren. De kommer säkert försöka komma hit ändå.
– Och de kommer säkert kräva att vi betalar för taxin också, suckade Karin och gick för att kontrollera att porten var låst, samtidigt som hon blockade Idas nummer.
Det var synd om barnen, Ida skulle säkert släpa dem fram och tillbaka, men …
Karin kunde inte ändra Idas inställning. Och det verkade omöjligt att på något annat sätt avvisa oinbjudna gäster.
Dessutom skulle hon nog få höra av sin mamma, eftersom allt detta hade sin början där.
Ida hade rätt när hon sa att Karins föräldrar alltid varit generösa, välkomnat alla gäster med mat och husrum.
Bland släkten var de kända för sin gästfrihet, goda uppfostran och som förebilder.
Men ju äldre Karin blev, desto mindre uppskattade hon detta. Av flera anledningar.
För det första betydde det att Karins intressen alltid fick ge vika vid sådana besök.
Föräldrarna sov alltid i sitt rum, men Karin fick sova på den obekväma soffan i köket varje gång deras hem invaderades av gäster.
Det var minst en vecka varje månad.
Behöver jag säga att hennes skoliosrygg inte uppskattade detta?
Visst, ett vettigt ortopediskt madrassköp var kanske otänkbart, men varför kunde de inte skaffa något uppblåsbart för gästerna?
Eller kanske ens ett begagnat fällbart sängstol för Karin istället för den slitna soffan som lämnade henne stel i flera dagar?
Naturligtvis fanns det inga pengar ens för sådana småsaker.
Och pengarna fanns inte därför att gästerna skulle bjuda på det bästa.
För att bjuda och respektera, för att allt skulle vara bra.
Kristallen kom fram och alla lagrade produkter ställdes fram, även sådant som var sparat till en särskild högtid.
Hur många gånger fick Karin fira sin födelsedag med potatismos och sill eftersom den sällsynta korven, köpt speciellt för firandet, åts upp av “kära gäster”?
Den sista droppen för Karin var när hennes väninna gav henne en chokladask till fjortonårsdagen.
Den lämnades till Karin en vecka tidigt eftersom väninnan skulle åka på semester med sina föräldrar och inte kunde gratulera i tid.
Istället för att glufsa i sig den sällsynta chokladen som vilket vanligt barn som helst skulle ha gjort, sparade hon dem till sitt firande för att kunna njuta av dem och bjuda sina föräldrar.
Men knappt två dagar senare serverades chokladen till ännu ett inkommande gäng, och hennes föräldrar tänkte inte ens lämna en enda pralin till henne så att hon åtminstone kunde smaka.
Från hennes första studiebidrag köpte Karin ett år senare ett liknande chokladpaket och åt allt själv, utan att dela med någon.
Det var då hon bestämde sig: Aldrig mer skulle hon vara så “älskvärd” och “gästvänlig” som sina föräldrar.
Sen träffade hon Axel, gifte sig med honom och fick en son. När deras Mikael fyllde tio hade de köpt en tomt och byggt ett hus där de kunde bo året om.
– Vilket stort hus ni har, kommenterade släktingarna.
Det var meningslöst att förklara att huset byggdes på två tomter. Att tekniskt sett ägde deras familj halva huset, medan Axels brors familj bodde i andra halvan.
Varje del av huset hade sin egen ingång, sina egna faciliteter, till och med separata adresser.
Självklart fanns en grind mellan tomterna för att kunna träffas lätt, men inget gav rättigheter till den andra halvan.
Men vissa släktingar lyssnade inte. Ingen hade tidigare vågat sig på att dyka upp oinbjuden till Karin och Axels hem och bryta deras regler.
Reglerna var egentligen enkla.
Karin tillät gärna trevliga och rimliga släktingar att stanna hos dem när de var i stan för ärenden eller rekreation.
Men aldrig mer än tre personer (gästområdet var bara för tre sovplatser) och högst två veckor.
De flesta släktingar accepterade dessa regler.
Många jämnåriga med Karin bidrog själva med matkostnader, så att det unga paret inte behövde försörja fler än nödvändigt.
Många hjälpte också till i hemmet och krävde ingen överdriven uppmärksamhet.
Många, men inte Ida, som fyra år tidigare meddelade att hon hade fått tvillingar och att hela familjen gärna ville besöka Karin och hennes man.
Det blev ett bestämt nej.
Axel tyckte inte om tanken på att ha små barn i huset. Och Mikael behövde lugn och ro för att kunna studera.
Ida ville inte acceptera “Vi får inte plats”.
Under fyra år hade hon klagat på telefon och spridit rykten om Karins och Axels “snåla” och “ogästvänliga” sätt.
Men nu ringde hon för att meddela att de skulle komma, alla sex i familjen för att besöka Karin och Axel.
Ida, hennes man, tre barn och förstås Idas mamma – om än inte blodssläkting, men ändå Karins moster.
Karin hade försökt förklara för Ida att de inte hade plats för sex personer. Max tre, kanske fyra förutsatt att yngsta barnen kunde dela en bäddsoffa.
Kanske fem om de största kunde sova med föräldrarna.
Men var skulle Idas mamma då sova?
– Din son kunde sova på soffan i köket, sa Ida.
Det ryckte till i Karin – alla de minnen av att hon själv sovit i kökssoffan medan “kära gäster” sov bekvämt i hennes rum.
De tog över hennes rum, åt det bästa, och efteråt fick familjen leva på pasta tills nästa löning…
Minnesbilderna följde henne hela kvällen.
Karin hade hoppats att kusinen skulle fatta att påtrugna besök var ohyfsade, när dörrklockan började ringa.
Gång på gång.
På videoövervakningen kunde hon se Ida, bredvid henne hennes man och deras trötta, griniga barn.
Mostern pratade med taxichauffören, och Karin försökte förstå vad de oinbjudna gästerna egentligen förväntade sig.
Telefonen ringde.
Mamma förstås.
– Karin, Ida står vid ert hus. De behöver betala taxin och få bo hos er.
– Nej, mamma, ingen i den familjen kommer bo hos oss. De informerade inte i förväg – och de är för många.
Karin valde att inte berätta om att de bett Mikael ge upp sitt rum. Det skulle mamma aldrig förstå.
Hon förstod inte ens nu, utan började genast skälla på sin dotter för att hon inte var gästvänlig nog och att det var skamligt inför släkten …
– Borde inte du skämmas, mamma? För att du tog mina praliner, för att du alltid vräkte ut mig från mitt rum, suckade Karin och blockade mammans nummer.
Tillfälligt.
Om en vecka kanske mamma skulle lugna sig, och då skulle Karin försöka prata med henne igen. Och om hon då inte kunde respektera gränserna…
Axel såg nöjt på när den oönskade släkten i en sista ansträngning bankade på dörren utan svar.
Ida skakade en frustrerad näve åt videokameran, innan de alla klämde sig in i taxin och åkte iväg.
Antingen till ett hotell eller för att leta annan gästvänlig släkt. Vad de än gjorde, brydde sig Karin och Axel inte om.
Det viktigaste var att nu skulle både Ida och andra fatta att oinbjudna gäster inte var välkomna, och att husägarnas regler behövde respekteras.
Det var så det skulle vara. I deras hushåll, deras hem, deras liv.
