Karin Johansson, en vacker och välvårdad kvinna i femtioårsåldern, gick runt på torget och valde ut en filé. Efter henne släntrade en helt främmande ung kvinna. Hon var tvärtom mot Karin Johansson, ung, till och med för ung. Det var för mycket av allt på henne: för långa ögonfransar, för stark och nästan vulgär smink, för kort kjol… Allt detta hade en förödande effekt på de förbipasserande männen: hälften av dem vred nacken i en omöjlig vinkel för att titta efter henne, medan den andra hälften hade sämre tur eftersom de gick med sina fruar och kunde bara snegla på den förtjusande kvinnan med vänstra ögat.
Flera gånger försökte den unga kvinnan prata med Karin, men varje gång backade hon. Till sist tog hon mod till sig:
– Karin, jag måste tala med dig. Saken är den att din man och jag… ja, vi träffas…
– Jaså! – svarade Karin artigt men något frånvarande samtidigt som hon betraktade köttet på disken. – Vad sa du att du hette? Ah, Lina… Lina, har du koll på kött? Vad tycker du, är det här en färsk filé? Jag kan inte riktigt avgöra om det är nötkött eller kalvkött…
– Förlåt – mumlade den unga kvinnan förvirrat. – Det känns som du kanske inte hörde eller förstod mig…
– Min kära, trots min ålder, har jag varken dåligt minne eller hörsel. Du är min mans älskarinna och du behöver prata med mig. Men jag känner inget behov av att ha en sådan konversation. Nej, det är trots allt inte kalvkött, det är för rött… men… okej, väg in den biten åt mig. Tack, hur mycket blir det?
Efter att ha betalat såg hon Lina stå där bredvid, helt ställd av Karins ovanliga beteende. Karin tittade på klockan:
– Okej då. Hur som helst, jag hade tänkt gå in på kaféet. De bakar underbara bakelser där om du vill prata över en kopp.
Karin smuttade på sitt kaffe och vände sig mot Lina:
– Så vad ville du prata om?
– Släpp Jens fri, han är olycklig med dig! – utbrast den unga kvinnan med en i förväg inövad fras. Karin skrattade högt:
– Skickade Jens hit dig? Åh, det bestämde du själv! Jag misstänkte det… Nåväl, min kära, – hon log sött, – Jens kommer aldrig att lämna mig. Varför? Just för att jag inte håller fast honom. Tror du mig inte? Testa. Men jag varnar dig, så fort du försöker pressa honom, kommer han genast att fly från dig, som han gjort tidigare.
– M-men… – Lina satte i halsen av kaffet och hostade ordentligt för att undertrycka hostan. – Vad menar du, “som tidigare”?
– Lina, du verkar ju vara en smart tjej! Du hoppas väl inte att Jens har varit med mig bara i väntan på att få träffa dig?
Lina rodnade; det var precis vad hon hade trott. Karin fortsatte, som om hon inte märkt något:
– Du… nu vill jag minnas… nej du är nog den tredje, eller fjärde, kanske femte som kommer till mig så här. Men misströsta inte! Självklart lovade han dig guld och gröna skogar och försäkrade att du var den vackraste, den enda, den unika och allt annat i samma anda… Sa han så? Då ser du! Tro aldrig på mäns komplimanger, Lina. Njut av dem, ha roligt med dem, men tro aldrig riktigt på dem.
Lina var helt nedslagen.
– Men, Karin, hur… Är du inte det minsta ledsen?
– Ja, det är klart… å ena sidan är det tråkigt: otrohet är otrohet. Men å andra sidan är det trevligt att veta att min man fortfarande har något att ge! Och jag har lärt mig en sanning: man ska hålla sin man med ett lagom långt koppel så han inte känner sig fastlåst. Förresten, det är synd att du inte äter bakelse – hon tog nöjt en tugga av sin krämiga rulltårta. Diet, antar jag? Onödigt, verkligen onödigt. Du berövar dig själv något så njutbart! Din figur kommer inte att ta någon skada, men den hungriga blicken gör ingen kvinna vacker, tro mig. Lycka önskar jag förstås inte dig, eftersom jag inte tror ett dugg på den – hon reste sig, avslutade sitt kaffe. – Och jag önskar heller inte träffa dig igen, så farväl.
Jens Bergström återvände hem tyngd av onda föraningar. Efter att Lina gjort en scen kändes en varm mottagning hemma osannolik. Han mindes vreden, och rynkade ogillande pannan. Om kvinnor bara visste hur de ser ut när de gråter, skulle de aldrig visa sig så inför män. Röda ögon, kladdig mascara, svullen näsa… usch!
När han närmade sig dörren till deras lägenhet tog Jens ett djupt andetag, korsade sig mentalt och gick in, försiktigt täckande huvudet med sin portfölj. Försiktigheten visade sig inte vara onödig: en blå kopp krossades mot dörrkarmen bredvid hans huvud och fragmenten kastades över hallen.
– Skurk! skrek hans fru och skickade del för del av ett kaffeservis bestående av sex delar mot honom. – Slyngel! Snusk! Gamla get! Vem svor till mig för två månader sedan att det var sista gången? – Karin for fram som en orkan, men Jens uppmärksamma öra snappade upp en nästan teatralisk ton, som om hon spelade rollen som den rasande hustrun. När stormen ebbade ut stack Jens huvudet fram bakom sin “sköld”. Hon stod där, med den sista koppen i handen, och såg lite ångerfullt på de sönderslagna delarna över hela golvet.
– Karin älskling… – började han medan han försiktigt närmade sig. – Jag svär, det var verkligen sista gången! Du är ju så klok, du förstår allt! Ålderdomsgrått… Förlåt!
– Skurk! – Kasade hon sista koppen mot honom utan att träffa, men skrattade sedan. – Nej, du är outhärdlig! Din gamla drummel!
– Gammal men inte uträknad! – Jens omfamnade henne djärvt och kysste henne på halsen.
Hon lossnade. – Nej, Jens, jag menar allvar: sluta med det! Eller så hanterar du ditt grånande skägg själv, annars ser jag till att skrämma bort de där demonerna som bor där inne – hon nickade åt väggen där en samling av dekorativa kavel låg som prydnad.
Morgonen därpå förbereddes de för jobbet, försonade. Vadsom hänt dagen innan var en sorts ritual, ett sätt att fräscha upp känslor som annars kunde bli småtråkiga. Karin sminkade sig framför spegeln medan Jens putade sina skor. Flera gånger försökte han fråga henne något men tvekade. Hon såg allt i spegeln:
– Nå, är det något du vill fråga? Jag ser att det knager i dig. Är det om din Lina, har jag rätt? Nej, jag la inte en hand på hennes ansikte som på Marie – hon flinade, – men däremot hennes figur… Jag slår vad om att hon nu vräker i sig bakelser utan omsvep. När jag gick såg jag hur hon slängde sig över bakelsen som om hon inte ätit på en vecka… Din Lina kommer garanterat att bli överviktig, för hon har anlag för det. Själv får jag nog ha en extra fastedag – hon bytte till en allvarligare ton. – Jens, sluta med det där! Jag har fått nog. Jag tänker inte stå ut längre.
– Vad blir det nästa gång? Pannor eller soppskålar?
Karin köpte inte hans skämt och såg honom istället mycket allvarligt:
– Ingetdera. Öga för öga, tand för tand. Otrohet får mötas med otrohet…
– Karin, snälla skojar du inte om sånt? – Jens blev allvarlig.
– Inga skämt. Jag säger det och du hörde det. Det plågar dig bara att tänka tanken, men tänk efter hur jag känner.
Vid porten skildes makarna i vänskaplighet, utbytte kyssar och vandrade sedan åt varsitt håll för att komma till jobbet. På vägen tog Karin fram mobilen och, efter att hastigt sett sig runt, ringde ett nummer:
– Per? Det är jag.
